Åsa Torstensson vill att SJ och de andra tågbolagen ska betala böter till Trafikverket om de inte sköter sig. Och hon vill att Trafikverket ska betala böter till staten om det inte tar hand om spår, växlar och signaler som de ska. Böterna ska vara ”kännbara”, enligt Torstensson.
   Trafikverket är en myndighet som styrs och finansieras av Åsa Torstensson och hennes ministerkollegor. Vid de tillfällen som bristande resurser ligger bakom verkets tillkortakommanden, så vore det i konsekvensens namn rimligt att Trafikverket och/eller de drabbade operatörerna får ta ut en straffavgift av staten. Resursbristen kan ju både bestå av snåla anslag till Trafikverket och av höga avkastningskrav på SJ.
   När dessa nya regler är sjösatta, kan inblandade parter ägna sin arbetsfria tid åt att byta pengar med varandra. Det kanske inte gynnar resenärer och godskunder men det ökar branschens omsättning. Och Sverige har fått en Lex Torstensson.
   Eller så struntar man i hela idén och konstaterar att den borgerliga regeringen borde vidta helt andra åtgärder än att ta ut böter av de inblandade. För regeringen handlar det ju om att komma till rätta med problem man haft makten att komma till rätta med under fyra år. Att det, enligt Torstensson, gått så långt att staten ska bötfälla sina egna verksamheter måste ses som att man erkänner sitt misslyckande.

Mats Andersson

Läs Jespers blogg också!
Lite mer personligt, lite mer om världen utanför Seko.

Åsa Torstensson vill att SJ och de andra tågbolagen ska betala böter till Trafikverket om de inte sköter sig. Och hon vill att Trafikverket ska betala böter till staten om det inte tar hand om spår, växlar och signaler som de ska. Böterna ska vara ”kännbara”, enligt Torstensson.
   Trafikverket är en myndighet som styrs och finansieras av Åsa Torstensson och hennes ministerkollegor. Vid de tillfällen som bristande resurser ligger bakom verkets tillkortakommanden, så vore det i konsekvensens namn rimligt att Trafikverket och/eller de drabbade operatörerna får ta ut en straffavgift av staten. Resursbristen kan ju både bestå av snåla anslag till Trafikverket och av höga avkastningskrav på SJ.
   När dessa nya regler är sjösatta, kan inblandade parter ägna sin arbetsfria tid åt att byta pengar med varandra. Det kanske inte gynnar resenärer och godskunder men det ökar branschens omsättning. Och Sverige har fått en Lex Torstensson.
   Eller så struntar man i hela idén och konstaterar att den borgerliga regeringen borde vidta helt andra åtgärder än att ta ut böter av de inblandade. För regeringen handlar det ju om att komma till rätta med problem man haft makten att komma till rätta med under fyra år. Att det, enligt Torstensson, gått så långt att staten ska bötfälla sina egna verksamheter måste ses som att man erkänner sitt misslyckande.

Mats Andersson

LO presenterade nyligen alarmsiffor om ungas medlemskap i facket.
Eller rättare sagt brist på medlemskap.
   Bara 52 procent av dem som är under 24 år och har en anställning är med i ett fackförbund. Det är den lägsta siffran sedan 1970-talet.
   Siffrorna borde bekymra alla som är det minsta intresserade av att facket behåller sin starka ställning i det svenska samhället. Med sjunkande medlemssiffror blir det svårare att försvara ett starkt löntagarinflytande via facket. Det visar inte minst utvecklingen i Tyskland, där sjunkande medlemstal för några år sedan nu lett till ökade krav på att fackets inflytande på arbetsplatserna ska minska.
   Samtidigt är LO:s rapport hoppfull.
   Omkring 75 procent av alla ungdomar uppger att de kan tänka sig att gå med i facket. Det betyder att facket måste skärpa sig.
   Ett första problem är fackets rigida organisationsstrukturer. Den nya flexibiliteten på arbetsmarknaden tvingar ungdomar att hoppa mellan flera olika jobb. De identifierar sig inte självklart med den gränsdragning av arbetsmarknaden som facken kommit överens om. En av mina egna bröder är ett rätt bra exempel på det. Han jobbar på en och samma gång som fiskare, personlig assistent och vaktmästare. Han har behållit sitt fackmedlemskap från den tiden han var metallarbetare, men hur gör den som kommer in ny på arbetsmarknaden och hamnar i den situationen?
   En tanke är att fackförbunden enades om ett slags förbundsövergripande ungdomsmedlemskap, där man väljer förbund först när man etablerat sig på ett jobb.
   Den andra slutsatsen är att fackförbunden måste synas mer ute på arbetsplatserna. Många unga vittnar om att de aldrig ens stött på någon fackligt förtroendevald. Och om de inte fått frågan om att vara med i facket, hur ska de då kunna gå med?
   LO:s rapport om lägligt för min egen del. Jag har nu lämnat posten som chefredaktör för Sekotidningen och börjat som ledarskribent på Aftonbladet. Detta är min sista krönika på Sekotidningens hemsida. Men jag lovar att ta med mig de frågeställningar jag arbetat med under tiden på Seko till min nya tjänst.
   Och frågan om de yngres relation till facket är en av de viktigaste.Facket är inget utan sina medlemmar.

Jesper Bengtsson

Connex hade rätt att sparka fackklubbsordföranden Per Johansson. Det slår nu Arbetsdomstolen, AD, fast. Därmed har Seko förlorat en principiellt mycket viktig strid.
   Men jag undrar om AD verkligen har förstått vidden av sitt beslut. Domen kan faktiskt leda till att fler fackligt aktiva får sparken.
   Låt oss ta det från början.
   Per Johansson var klubbordförande för Seko i Stockholms tunnelbana. Han var en rätt burdus och bråkig ordförande, satans obekväm för arbetsgivarna Connex (numera omdöpta till Veolia). På hösten 2005 fick han sparken. Connex hävdade att han hotat och förolämpat chefer och varit för kritisk mot företaget och att han därför hade brutit mot anställningskontraktet.
   Men allt han sagt och gjort, alla sakskäl som arbetsgivarna uppgav för avskedet var relaterat till hans uppdrag som klubbordförande. Det var i de sammanhangen han betett sig illa, enligt företaget.
   Mot den bakgrunden är det direkt löjeväckande av Connex/Veolia att påstå att uppsägningen inte hade med hans roll som fackligt aktiv att göra. Det är klart det hade! Det var ju i sin roll som ordförande han kritiserade ledningen, bland annat för bristande säkerhet i tunnelbanan. Inte ens Connex vågar påstå något annat.
   Och här blir det riktigt obehagligt. Rent principiellt är det inte en fråga för arbetsgivaren om en fackligt förtroendevald är burdus och otrevlig. De anställda måste ha rätt att välja vilken företrädare de vill. Endast dem kan avgöra om den förtroendevalde går över gränsen och blir omöjlig i relationen till arbetsgivaren.
   Gränsen måste vara knivskarp, annars får vi en kinesisk modell där facket är helt uppbundet av både staten och arbetsgivarna. Och med sin dom ruckar Arbetsdomstolen på gränsen. Den säger att arbetsgivarna får sparka en förtroendevald för att denne betett sig på ett visst sätt i sin roll som förtroendevald.
   Det är en allvarlig missbedöming av AD. Potentiellt mycket allvarlig.

“Den svenska modellen, med kollektiva förhandlingar, tycks förutsätta en socialdemokratisk regering för att LO ska ta sitt partsansvar på allvar”, skriver Peter Wolodarski i en krönika på DN:s ledarsida (15/5).
   Han är arg för att en facklig företrädare för gruvtolvan haft en t-shirt på sig med texten “Nyval nu”. Denna till synes milda protest mot en regering som bedriver en antifacklig politik får Wolodarski att se knallrött. Hans ledartext handlar om att LO är köpt av socialdemokratin och att facket inte tar sitt samhällsansvar när landet har borgerlig regering. Lönerna ökar snabbare och därmed får regeringen svårt att klara sina löften om fler jobb.
   En konspirationsteori som heter duga. Kanske till och med embryot till en dolkstötslegend. Det elaka facket hindrar den klanderfria regeringen att göra ett bra jobb. Och som alla goda konspirationsteoretiker väljer Wolodarski att glömma bort några avgörande fakta.
   För det första har den borgerliga regeringen drivit igenom en serie beslut som missgynnar LO:s medlemmar. Höjningen av a-kasseavgifterna, sänkningen av ersättningarna och snacket om att införa en obligatorisk a-kassa är alla antifackliga åtgärder eller planerade åtgärder, som slår både mot facket som sådant och mot de enskilda medlemmarnas ekonomi. I det läget är det väl inte så konstigt om facket kräver kompensation i avtalsrörelsen? Det vore i själva verket tjänstefel att inte göra det.
   För det andra stämmer inte Wolodarskis historieskrivning. Under det socialdemokratiskt styrda 1980-talet var löneökningarna högre än samhällsekonomin tålde. Trots banden mellan regeringen och LO. Under 1990-talet fick man ordning på lönebildningen och facket tog stundtals ett samhällsekonomiskt ansvar som ibland gick längre än någon kunnat begära.
   Nu, med sin politik för att försvaga facket, har den borgerliga regeringen slagit sönder det samförstånd som låg till grund för den fungerande lönebildningen. Vad begär Wolodarski? Förväntar han sig att facket tigande ska sitta still medan regeringen sänker båten?

Sverige är ett stillsamt land. Vi har inte varit i krig på 200 år, antalet mord per capita är lägre än i de flesta länder, och när det gäller den anda som präglat relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden kan man nästan tala om Sverige som en sovande nation.
   Mycket få strejker.
   Stabil och ordnad lönebildning.
   Dialog istället för konflikt.
   Sådan har normen sett ut. Jämför till exempel med Frankrike; där strejker snarare än regel  än undantag; där man på gott och ont har en ”protestkultur” som oftare leder till öppna konflikter.
   Mot den bakgrunden känns det lite som att förflyttas till planeten Bizarro när man läser Urban Bäckströms utspel om den svenska avtalsrörelsen. Bäckström anser att avtalsrörelsen spårat ur. ”Konfliktreglerna tvingar arbetsgivarna till för höga avtal, vilket gjort att inga nya jobb, netto, har kommit till på 20 år”, skriver han på Svenskt Näringslivs hemsida. Han anser att ”facket systematiskt missbrukar konflikträtten” och efterlyser därför lagändringar som begränsar fackets möjligheter att använda konfliktåtgärder. Trots att det nästan aldrig är några öppna konflikter.
   Handen upp den som förstår logiken.
   Läser man Bäckströms uttalanden närmare hittar man snabbt pudelns kärna. Svenskt Näringsliv ogillar den satsning på de lägsta lönerna som LO drev igenom i årets avtalsrörelse. De hade hellre sett att löneskillnaderna ökade. Den nyliberala tankemodellen bygger nämligen på idén att samhället fungerar bättre om klasskillnaderna är stora. Trots att det i verkligheten är just sådana samhällen som föder fram stora konflikter på arbetsmarknaden.
   När Urban Bäckström blev vd för Svenskt Näringsliv var det många som varnade för att organisationen skulle politiseras och driva en mer utpräglad nyliberal linje. Jag trodde inte på dem som sade så. Bäckström fungerade rätt bra som chef för Riksbanken och det fanns inte mycket som tydde på att han skulle bli mer militant bara för att han bytte jobb.
   Jag hade fel.

I valrörelsen gjorde Fredrik Reinfeldt en stor sak av att det behövs både morot och piska för att folk ska gå från arbetslöshet till jobb.
   Själv har jag alltid trott att det som behövs mest av allt är fler jobb.
   Oberoende av vilket så har man efter valet inte sett så mycket av det där första: morötterna.
   Piskan viner desto oftare.
   Senast i raden är förslaget arbetslösa ska tvingas söka jobb utanför det egna yrket och på andra ställen i landet redan första dagen man är arbetslös. Den som inte accepterar sådana jobb kan bli av med a-kassan. Regeringen lade fram förslaget i torsdags förra veckan.
   Jag fattar att det ibland är nödvändigt att flytta för att få ett jobb. Det har jag själv gjort flera gånger. Men från första dagen? Det är mer svårsmält. Hittills har det funnits en respit på 50 dagar. Under den tiden har den som blir arbetslös möjlighet att söka jobb inom det yrke man är van vid och på hemorten. Därefter har pressen ökat att söka bredare.
   Respiten har gett folk tid att ställa om, att förbereda familjen på en flytt, att lösa livets praktiska sidor; daghem, boende och så vidare.
   Men nu: första dagen! Annars åker man ut.
   Det är inget annat än flexibilitet för sakens egen skull. En flexibilitet som ökar utsattheten för den enskilde, vilket – tvärtemot regeringens grundtanke – inte ökar den enskildes förändringsbenägenhet. Tvärtom visar alla socialpsykologiska studier att vi blir mer flexibla om vi känner oss trygga i grunden.

I tidningen Folket, ett av mina husorgan, läser jag en märklig artikel av arbetsgivarorganisationen Almegas VD Jonas Milton.
   Milton är irriterad på Sekos kampanj inför avtalsrörelsen. Ni vet, den där affischkampanjen där Seko hävdar att företagen vill rea ut de anställda: Anställ 3, betala för 2. Milton menar att Seko har ”missförstått” Almegas avsikter.
   Och visst, det är naturligtvis full rimligt att kritisera en stor affischkampanj, särskilt om man anser att den far med osanning. Men när man läser Miltons artikel inser man snart att han tvärtom bekräftar Sekos bild.
   ”De ekonomiska förutsättningarna mellan företag är olika. Lönebildningen måste därför hanteras på företagsnivå. Lönesättningen ska vara individuell”, skriver Milton. Han slår också fast att de lägsta lönerna måste sänkas, så att höga ingångslöner inte ”blir ett hinder för jobb.”
   Därmed säger Milton att han vill frångå två av hörnpelarna i den svenska modellen. Dels de centrala löneförhandlingarna, dels principen att olönsamma företag inte ska kunna överleva genom att sänka de anställdas löner. Dessa båda principer har haft två helt avgörande effekter på svensk arbetsmarknad: klassklyftorna har hållits inom rimliga gränser och näringslivet har ökat sin effektivitet och produktivitet.
   Detta vill Jonas Milton nu frångå. Konkret betyder det att han vill sänka de anställdas löner. Tydligt och klart. Okej, han vill kanske inte göra det möjligt att anställa tre för samma pris som två, men den retoriska överdriften i en annonskampanj får arbetsgivarna nog finna sig i att acceptera.

Jag inser att en webkrönika om EU inte kommer välta några virtuella kiosker, men häng kvar en stund ändå och läs det här!
   Det som händer med förslaget till EU:s fördrag kan nämligen påverka er på ett högst påtagligt sätt.
Hela debatten om EU:s framtid har skjutit fart igen efter att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tagit över som ordförande för EU. Hon skickade nyligen ut ett brev till regeringscheferna i de andra länderna, men vad hon skrev i det brevet vet vi inte. Regeringen Reinfeldt valde nämligen att hemligstämpla innehållet. Därmed fick den ”nya” debatten om EU:s grundlag en mycket dålig start.
   Det går dock att gissa sig till vad Merkel föreslår. Flera högerregeringar i Europa vill se ett ”smalare” EU. Det betyder i praktiken ett EU som inte ägnar sig så mycket åt den sociala dimensionen. Mindre om arbetsrätt och sociala villkor för medborgarna. Det troliga är att Merkel vill ta bort den stadga för mänskliga rättigheter som finns med i det förslag till ny grundlag som förhandlades fram för ett par år sedan, och som sedan föll när väljarna i Frankrike och Holland röstade nej till förslaget.
   I stadgan om medborgerliga rättigheter finns även de fackliga rättigheterna inskrivna. Utan en sådan stadga blir det betydligt svårare att utveckla det fackliga arbetet i nya medlemsländer. Det betyder i sin tur att facket kommer få ännu svårare att försvara kollektivavtal och starka fackförbund i Sverige.
   Med andra ord: Debatten om den nya grundlagen får inte hemligstämplas! Upp med frågorna på bordet! Annars kan det bli betydligt mer än några virtuella kiosker som kommer vältas omkull.

Den borgerliga regeringen har minskat biståndet till det civila samhället i Ryssland. Däremot ska miljöbiståndet prioriteras högre.
   Det är den politiken som nu leder till att det fackliga biståndet till Ryssland stryps. Det är bra politik att satsa på miljön på andra sidan Östersjön och en usel politik att inte samtidigt öka det totala anslaget. På flera sätt är det direkt obegripligt.
   Redan den socialdemokratiska regeringen beslutade att minska biståndet till den ekonomiska utvecklingen i vårt stora grannland i öster. Det var ett rimligt beslut. Ryssland har haft en enorm ekonomisk utveckling och kan, med rätt politik, ta hand om sina egna tillväxt- och välfärdsfrågor. Demokratiutvecklingen är något helt annat. I regeringens egen rapport (publicerad på ww.manskligarattigheter.gov.se) har läget för demokrati och mänskliga rättigheter försämrats under de senaste åren.

   ”Under de senaste åren har det ekonomiska läget i Ryssland förbättrats. På  begränsade områden har fortsatta MR-framsteg gjorts. I flera viktiga avseenden  har dock denna utveckling avstannat och MR-läget försämrats. Under 2005 har  inga större förändringar skett i det generellt sett bekymmersamma läget för  mänskliga rättigheter. Ryssland lider av arvet från det förflutna.”

   Rapporten pekar särskilt på den nya lag (federal lag nr 18) som antagits av Duman men inte trätt i kraft ännu. Den innebär en ökad statlig kontroll över alla organisationer i det civila samhället och ger staten rätt att förbjuda organisationer som utgör ett ”hot” mot nationen. En godtycklig gummiparagraf med ekon från sovjettiden. Bestämmelsen strider mot föreningsfriheten och har kritiserats hårt, bland annat av den internationella fackföreningsrörelsen. Därtill ska man lägga det faktum att delar av den ryska fackföreningsrörelsen ännu lider av sina sovjetiska traditioner, med hierarkiska och extremt ledarbundna organisationer.

   Och i det läget väljer den svenska regeringen alltså att minska på biståndet till det civila samhället. Det totala anslaget för Ryssland är 35 miljoner lägre än Sida hade räknat med i sin planering. Dessutom har regeringen slagit fast att miljöbiståndet ska vara särskilt prioriterat. Då blir det pengarna till fackligt bistånd och en del annat organisationsbistånd som får stryka på foten.
   Konkret innebär detta till exempel att Byggnadsarbetarförbundet inte kan driva vidare ett projekt för att utbilda fackliga organisatörer på sin syskonorganisation i Ryssland. Inom Seko hotas ett projekt för att stärka och förändra fackförbundet för post- och telekomanställda.

   Moderaten Bo Hultin skrev i Norrbottens Kuriren den 17 augusti förra året att Sverige borde slopa sitt bistånd för demokratiutveckling i Ryssland. Han raljerade över att Sverige ger 341 miljoner i bistånd (även om han blandade ihop flera olika sorters bistånd i den summan) och att utvecklingen ändå gått åt rakt motsatta hållet. ”Jag tror inte det behövs någon allmän folkomröstning för att omedelbart stoppa svenskt bistånd till Ryssland”, skrev han. ”Det borde räcka med att byta ut den socialdemokratiska regeringen i september.”
   Tyvärr fick han delvis rätt på den punkten. Den borgerliga regeringens dubbelspel om Ryssland blir bara märkligare.

Nu har den inletts, den rättsprocess vars utfall kan komma att påverka svenska löntagares villkor i grunden.
   Jag tänker förstås på EG-domstolens hantering av det så kallade Vaxholmsfallet. Domstolen, som inledde sina förhandlingar i tisdags, ska avgöra om Byggnads hade rätt att vidta stridsåtgärder mot det lettiska byggföretag som arbetade i Vaxholm. Företaget vägrade skriva under det kollektivavtal som Byggnads begärde. Facket satte då arbetsplatsen i blockad, och en facklig strid utan motstycke på senare år tog sin början.
I debatten efter konflikten har debattörer på högerkanten hävdat att frågan handlar om huruvida utländsk arbetskraft ska få komma till Sverige över huvud taget.
   Det är bara propagandatrams.
   Det svenska facket drev aktivt att Sverige inte skulle införa några särskilda regler för medborgare från de nya medlemsstaterna när EU utvidgades för ett par år sedan. Letter, ester, polacker och ungrare skulle få del av den fria rörligheten på samma sätt som britter och fransmän, eller svenskar för den delen.
   Frågan handlar istället om vilka villkor som ska gälla för de löntagare som arbetar i ett annat land. Det egna landets? Eller det land i vilket man arbetar?
   Om EG-domstolen kommer fram till att Byggnads hade fel, då öppnas dörren för en konkurrens om lägre löner och sämre arbetsvillkor.   Fackföreningar i länder med bättre löner och villkor kommer inte att ha något att säga till om när företagen kan vända sig till billigare och fogligare samarbetspartners så fort facket säger ifrån.
   Då får vi just det ”race to the bottom” som en del har varnat för, men som EU hittills lyckats förhindra. Och ett gatlopp mot botten gynnar inte någon, allra minst de löntagare i östra Europa som i dag hoppas på en snabb löneutveckling för att materiellt komma närmare länder som Sverige.
   Därför har alla löntagare, både i Sverige och andra länder, skäl att hålla på fackets linje i Vaxholmsfallet. Därför betraktar Europafacket domstolsprocessen som helt avgörande. Därför ser arbetsgivarna en möjlighet om domen utfaller till deras fördel.
   – Det skulle leda till ett löneras, säger Sekos vice ordförande Tomas Abrahamsson.
Det är ett milt sätt att uttrycka det på.

Bygg Citybanan, och bygg den så fort som möjligt. Budskapet från regeringens utredare Hans Rode kunde inte varit tydligare. Hans rapport, som presenterades i förra veckan, dömer ut alternativet att bygga ett tredje spår ovan jord. Kapaciteten blir för dålig. Spåren anpassas inte till den regionala trafikens väldiga tillväxt.
   Pinsamt för regeringen, som direkt efter valet i höstas deklarerade att Citybanan var ett dött projekt.
   Utredningen var tänkt att visa den saken. Och så visar den det rakt motsatta.
   Därmed får Seko Stockholm rätt. I mellandagarna gick de ut och krävde ett snabbt beslut att bygga Citytunneln. Järnvägstrafiken behöver tunneln och projektet har redan kostat en miljard kronor.
Regeringen agerar nu lätt förvirrat. I en intervju i Svenska dagbladet säger infrastrukturminister Åsa Torstensson att hon tidigare inte sett Citytunneln ”insatt i det större regionala sammanhanget”.
   Vilken planet har hon vistats på de senaste tio åren?  
   Jag är själv långpendlare. Tar tåget från Flen in till Stockholm varje dag. För oss som bor i Sörmland och Mälardalsområdet är det uppenbart att järnvägsnätet in i huvudstaden är extremt underdimensionerat. Jag vet inte hur många gånger mitt Reginatåg varit nästan framme och sedan bromsat in, och chauffören har sagt: ”Jaha, då har vi fastnat i getingmidjan igen. Det är kö in till Stockholm och vi måste vänta på vår tur.”
   En resa som varit punktlig hela vägen från Hallsberg kan bli 10-15 minuter försenad under den sista kilometern in till Centralen. Det håller inte i längden.
   Detta har kommunpolitikerna i regionen insett för länge sen. Alla, oberoende av partifärg, blev rasande över regeringens besked i höstas. Nu väntar vi bara på ett beslut om att projektet kan starta på allvar.

Första striden är förlorad för fackföreningsrörelsen. I dag fattade riksdagen beslut om försämringar i a-kassan.
   De borgerliga partierna gick till val på de förslagen, så det är knappast förvånande att de nu drivit igenom dem. Därmed undergräver de den starka fackliga traditionen i Sverige. Många fackförbund har upplevt en medlemstillströmning under höstens politiska kamp, men de befara att ännu fler kommer lämna facket när de märker hur dyrt det blir med a-kassan.
   Till detta ska man lägga att de nu blir möjligt att jobba som egenföretagare även om man bara har en uppdragsgivare. Chefen kan sparka folk ena dan, för att dagen efter ta in dem med f-skattsedel. Systemet kommer urholka kollektivavtalen.
   Nästa år kommer politiken sannolikt fortsätta i samma riktning med ett förslag om en obligatorisk a-kassa.
   Den fackliga rörelsen har all anledning i världen att fortsätta sätta sig på tvären.
   Det räcker dock inte. Jag har skrivit det flera gånger förut, men det tål att upprepa: just nu spelar arbetarrörelsen helt efter den borgerliga regeringens pipa. Man har ingen egen dagordning. Allt inriktas på att reagera.
   Nästa år måste socialdemokratin och facket (hand i hand eller var för sig) formulera en egen agenda för tillväxt, jobb och trygghet. Det finns redan förslag att bygga vidare på, men debatten är långt ifrån färdig.
   Ett sätt vore att ägna den extra socialdemokratiska partikongressen i mars åt något mer än frågan om ny partiledare. Den avgörande frågan hänger liksom i luften: hur ska vänstern möta vår tids utmaningar? Hur ska vi förena tryggheten i den svenska modellen med globaliseringens krav och tryck?
   Snart är det 2007. Nu är det bara att köra så det ryker!

I dag fylls landets borgerliga ledarsidor med indignerade kommentarer om protesterna mot a-kassan.
   Tiotusentals löntagare/väljare demonstrerade över hela landet. Wanja Lundy-Wedin höll ett skarpt, kritiskt anförande i Stockholm. "Förlegad klasskampsretorik", skrev ledarsidorna, upprörda över att löntagarnas organisationer är arga för att regeringen är på väg att sänka deras a-kassor och underminera deras medlemsbas.
   Antingen fattar dessa kommentatorer inte vad den nya regeringspolitiken kan få för konsekvenser. De ser inte att höjda avgifter och sänkta nivåer kan bli ett hårt slag mot den fackliga rörelsen. Eller också hycklar de.  I så fall vet de mycket väl, men de inser, som Reinfeldt och Borg, att det inte ger några stora väljargrupper att spela med öppna kort.
   Ilskan över protesterna kan även läsas ut som frustration över väljarstödet. Enligt gårdagens SCB-undersökning har vänsteralliansen drygt 51 procent av stödet i dag. Den borgerliga sidan har 44 procent. Har någon regering tidigare så snabbt rasat genom golvet efter ett segerval?

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
   Men tillsvidare alltså – nej.
   Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
   Även nu verkar Mona Sahlin bli huvudförslaget några månader innan kongressen. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
   ”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
   Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.

Mitt nej är ett nej, säger Margot Wallström i tidningen Aktuellt i Politiken.
Knappast förvånande. Hennes sätt att säga nej när journalisterna har frågat om hon är kandidat till posten som partiordförande i socialdemokraterna har redan tidigare varit bestämt och tydligt. Där Jämtin, Messing och Sahlin svävat på målet och mumlat att de ska svara valberedningen har Wallström varit konsekvent.
Därmed smalnar kretsen av kandidater.
Margot är borta. Wanja Lundy-Wedin verkar inte heller intresserad. Hon är redan LO-ordförande, jämställt med posten som partiledare, och ska eventuellt bli ordförande i Europafacket, ett område hon brinner för. Messing tycks också ha fallit bort, dock av lite oklara skäl. Möjligen är inte heller hon i grunden intresserad av uppdraget.
Nuder då?
”Nuder ger inte upp så lätt. Han måste ha nåt kort kvar i skjortärmen”, sade en person som arbetat på finansdepartementet när vi pratade om saken för ett par veckor sedan. Så kan det vara, men det kan också vara så att Nuder inser att trycket för att det ska bli en kvinna nu är så starkt att det inte kan bli den förre finansministern. Fackföreningsrörelsen är skeptisk till hans namn och det faktum att han mer eller mindre vuxit upp i regeringskansliet talar inte heller till hans fördel. Men Nuder är en strateg som arbetat hårt på att tvätta bort sin tidigare stämpel som högersosse. Tidningen Fokus spådde i förra veckan att Nuder väntar på en strid mellan Jämtin och Sahlin, för att sedan kliva fram som kompromisskandidat.
I så fall återstår ”bara” att övertyga svenska folket.
Vem blir det då?
Tja, för min egen del skulle jag inte ha något emot vare sig Sahlin eller Jämtin. De står inte jättelångt ifrån varandra politiskt (även om högern och vänstern i socialdemokratin nu ställer upp bakom var sin kandidat). Möjligen skulle Sahlin driva en annan politik för småföretagen, en mer ”liberal” linje. Men vem vet? Den slutna processen gynnar ju inte möjligheten att ta ställning till kandidaternas politik. Man får liksom gissa sig till vad de skulle driva för linje i ledande ställning.
Carin Jämtins fördel är hennes internationella engagemang. Hon är radikal i Mellanösternfrågan, har argumenterat väl för ett mer aktivt FN utan att låsa sig i någon dogmatisk linje. Dessutom har hon alltid varit intresserad av miljöfrågorna. Det minns jag själv från tiden i SSU.
Både Sahlin och Jämtin lider lite av att de har anghängare som är mer dogmatiska än de själva. Den som väljs måste visa att den är ett val för hela socialdemokratin.
Av de båda lutar jag just nu åt Jämtin.

Det är redan för sent att påverka regeringens a-kassepolitik, säger LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin i ett uttalande. Lite förvånande, kan man tycka, mot bakgrund av att fackföreningsrörelsen arrangerar en stor manifestation den 14 december mot just dessa förslag.
   Varför protestera om det redan är för sent?
   Svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt: Regeringen måste få veta vad folk tycker om deras politik.   Jag tror att många i teorin förstod att det var den här politiken de gick till val på. Men debatten i valrörelsen hade ett helt annat fokus. Reinfeldt vann kampen om dagordningen och det var den sittande regeringens åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten och den sociala marginaliseringen.
   Nu ser väljarna hur tomt de borgerliga tunnarna skramlade. Vem tror på allvar att lägre ersättningar i a-kassan ska ge fler jobb? Då kan protesterna den 14 december fungera mobiliserande. De kan bli ett avstamp mot en mer progressiv dagordning i svensk politik.
   Men bara om många tar sig ut och går med i demonstrationerna.

IF Metall är med på LO-tåget. Efter några förvirrade veckor, där många hårda ord utväxlats mellan förbunden inom LO, beslutade IF Metall i dag att gå med i LO:s samordning.
   Det är ett bra, ja till och med nödvändigt beslut.
   Nödvändigt för LO:s ställning i förhandlingarna. Arbetsgivarna har redan försökt utnyttja sprickan inom LO, bland annat genom att lämna förhandlingarna om ett pensionsavtal. Ett enat LO kan sätta hårt mot hårt.
   Nödvändigt för kvinnolönerna. LO har beskrivit satsningen på kvinnors löner som den enskilt viktigaste frågan i avtalsrörelsen. Trots år av arbete för att jämna ut skillnaderna tjänar kvinnliga arbetare fortfarande i snitt 2 700 kronor mindre per månad än manliga arbetare. IF Metall har önskat en allmän låglönesatsning, andra förbund har vill ha en särskild pott för de kvinnodominerade förbunden. Knuten är inte helt löst på den punkten. ”Vi använder inte den tekniken för att beräkna löneutrymme.” sade I f Metalls ordförande Stefan Löfvén i Ekot i dag.  
   Det betyder att mindre konflikter ännu kan bryta ut mellan LO-förbunden. Men den stora krisen är avvärjd. Något att bygga vidare på.

Reaktionerna på helgens elkaos i Europa fortsätter strömma in. Det tyska bolaget Eon har tagit på sig skulden. Det var deras beslut att stänga av strömmen i en kabel över floden Ems som orsakade överbelastning på andra delar av nätet. Europa var nära en total elkollaps.
   Om det ändå vore så enkelt som att ett företag ligger bakom. Som om ett isolerat misstag kan förklara problemet.
   I grunden är problemet att de senaste årens avregleringar och ökade konkurrens på elmarknaden har skapat ett kortsiktigt tänkande i branschen. När allt handlar om att vinna marknadsandelar snabbt får säkerheten stå tillbaka. Det blir olönsamt att ha ledig kapacitet i elnätet, just den kapacitet som hade kunnat förhindra nedsläckningen i helgen.
   EU-kommissionen drar den rimliga slutsatsen, att detta borde tas som intäkt för att Europa behöver en samlad energipolicy.
   I januari lägger kommissionen fram ett förslag om en reformerad energipolicy. Det är bra. Kommissionen tycker som jag. I alla fall på ytan. Låt oss också hoppas att det nya förslaget, som mycket annat från kommissionen, inte bygger på missuppfattningen att en öppen marknad löser alla problem. Marknaden måste häktas in i ett regelverk som tar hänsyn till säkerhet och långsiktighet.

I helgen var ljuset på väg att slockna i Europa. En hel kontinent stod inför en kollaps i elnätet.
   Det låter som en dålig Hollywood-rulle, men det var faktiskt mycket nära att bli verklighet. Och orsaken kan ha varit en lyxbåt med det lika Hollywood-klingande namnet ”Norwegian Pearl”.
   Fakta är följande: I lördags blev omkring 10 miljoner européer utan ström. Strömavbrotten orsakades av att temperaturen hade rasat mot nollstrecket, vilket ledde till att elförbrukningen ökade kraftigt. Följden blev en serie strömavbrott i västra Tyskland, Frankrike och delar av Italien och Spanien. Snabbtåg stannade, hushållen förlorade all elförsörjning, industrier stod stilla.
   Enligt den tyska tidningen Der Spiegel kan krisen ha orsakats av att man bröt strömmen i en kraftledning över floden Ems för att Norwegian Pearl skulle passera. Brottet orsakade överbelastning i andra delar av nätet, och krisen var ett faktum.

Detta säger oss två saker. För det första att det Europeiska elnätet är extremt känsligt för kriser. Den terrorist som vill lamslå delar av Europa behöver inte leta länge för att hitta lämpliga objekt att sabotera. En väl vald ledning i centraleuropa och elen slås ut som om det handlade en illa renoverad villa i Mellansverige.
   För det andra visar det hur stort behovet är av gemensam europeisk enerigpolitik. Det senaste decenniets avregleringar har skapat en marknad där alla hela tiden är beroende av strömförsörjningen i de andra EU-länderna. Men den öppna marknaden har inte följts av en gemensam politik för att hantera säkerhet, resursflöden och  andra aspekter som ansågs självklara när energimarknaderna var nationella.
   Det har tagits några steg mot en mer samlad policy, men inte alls tillräckligt. Helgens kris var en varningssignal.
   Det brådskar.

När socialdemokraterna förlorade valet 1974, efter 44 års regeringsinnehav, sägs det att en förtvivlad pensionär ringde till socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm. Varför ska Sträng sluta som finansminister? frågade hon en av ombudsmännen.
   Ombudsmannen förklarade att det är brukligt att man byter finansminister när ett parti förlorar makten, men kvinnan som ringde kunde inte förstå vad det skulle vara bra för. ”Sträng har ju varit bra.” sade hon.
   ”Vad röstade du själv på?” frågade ombudsmannen.
   ”Centerpartiet.”
   Berättelsen har drag av vandringssägen, men säger något om stämningen i Sverige 1976. Socialdemokratins regeringsinnehav var så taget för givet att många röstade för förändring, utan att reflektera över vad det faktiskt skulle innebära för regeringen och landet.
   Läget är inte helt olikt dagens politiska landskap.
   Efter den senaste veckans politiska affärer och presentationen av statsbudgeten är det nog många som frågar sig om det verkligen var det detta vi röstade på?
   Affärerna är en sak. Socialdemokratin har haft sina egna härdsmältor och pressen gör allt den kan för att blåsa upp även små förseelser. Men politiken?  Hur många fackligt anslutna som röstade borgerligt räknade egentligen med att de skulle få en fördubbling av avgifterna till a-kassan? I vissa fall blir avgiftshöjningen mer än de 300 kronor som Reinfeldt talade om som ett maxbelopp innan valet.
   Hur många räknade egentligen med att arbetslösa ensamstående mammor skulle få en radikal sänkning av sin levnadsstandard med den nya regeringen?
   Hur många räknade med att presstödet skulle läggas om radikalt?
   Jag är rätt säker på att om det vore val i dag skulle den borgerliga alliansen förlora med bred marginal till vänsterblocket.
   Å andra sidan – socialdemokratin får absolut inte ta regeringens snabba impopularitet och egna misstag till intäkt för att det bara är att luta sig tillbaka. Valresultatet var ett underbetyg till regeringen Persson. Ett kraftigt underbetyg, inte minst när det gällde förmågan att skapa nya jobb.
   När socialdemokratin förlorade valet förra gången uppstod en intern debatt om framtidens vägval under det första året efter valet. Sedan kom den ekonomiska krisen, budgetunderskottet och oppositionen kunde vänta ut Bildt-regeringens brakförlust utan att se över sin egen politik.
   Låt inte det hända igen.

”Alla förändringar den nya svenska regeringen gör i arbetsrätten eller ersättningsnivåerna kommer påverka politiken i andra europeiska länder.”
   Det sade Bernadette Segól, regionalsekreterare i UNI, fackföreningsinternationalen för tjänstesektorn när hon talade inför Sekos kongress på onsdagen. Med en enkel formulering vände hon på 180 grader på det perspektiv som annars brukar prägla den svenska Europadebatten. Vi tycks alltid utgå ifrån att EU är något som påverkar oss, ofta i negativ riktning. Nyliberala tendenser i andra medlemsländer slår förr eller senare igenom även hos oss.
   Men att den politiska debatten i Sverige skulle påverka andra länder?
   Ja, varför inte?
   I flera år har den svenska ekonomiska utvecklingen, kombinationen av starka välfärdssystem, höga skatter och hög tillväxt fascinerat politiker och ekonomer i andra länder. Fackföreningar över hela Europa har pekat på Sverige och sagt: ”Titta, det går!”
   Självklart kommer andra politiska krafter nu studera Sverige och säga: ”Till och med Sverige byter väg! Låt oss gå i samma riktning.”

Bernadette Segól talade om det svåra men nödvändiga valet att vara både Europavän och fackföreningskämpe. Hon talade om många bakslag, men också om en lysande seger: kampen mot det nyliberala tjänstedirektiv som EU-kommissionen lade fram för ett par år sedan, som i dag fått en helt annan inriktning tack vare ett hårt opinionsarbete inte minst av de Europeiska fackföreningarna.
   Hon tog även upp det som är och förblir den största uppgiften för facket i länder som Sverige, att exportera sina fackliga traditioner till de nya medlemsländerna i EU. På andra sidan Östersjön är facket mycket svagt och ofta förknippat med den kommunistiska eran. När dessa länder nu blivit medlemmar i EU sänker deras svaga fack hela EU:s fackliga arbete.
   Vad väntar vi på? När går nästa båt?

Det fanns mycket bra i Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.
   Jo, ni läste rätt.
   Det fanns det faktiskt.
   Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning. Han upprepade också vad han tidigare sagt om den svenska modellen. Facket är viktigt, samarbete är bättre än konfrontation och kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden.
   Problemet är alltså inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar.
   Problemet är praktiken.
   Hur ska lönerna mellan män och kvinnor kunna jämnas ut om man sänker skatten med 37 miljarder redan 2007? Det blir ju inte mer pengar till löner i offentlig sektor på det viset.
Hur ska integrationen öka om man samtidigt, som alliansen nu föreslår, slopar alla åtgärder riktade mot invandrare efter det omedelbara mottagandet?
   Det största hyckleriet är dock arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt som regeringen bekänner sig till den svenska modellen föreslår man att det ska bli tillåtet att arbeta med f-skattsedel, alltså enskild firma, även om man bara har en uppdragsgivare. Ett företag kan alltså sparka folk ena dagen, uppmana de som förlorat jobbet att starta eget, och sedan anlita dem som egenföretagare mot en mycket lägre ersättning än de fått som anställda. En sådan politik undergräver den svenska modellen. Otryggheten ökar på arbetsmarknaden. I praktiken kan stora grupper löntagare bli rättslösa. Det är ett grundskott mot facket.
   Slår man sedan samman detta med den nya regeringens vilja att ytterligare liberalisera tjänstehandeln inom EU blir effekten ännu allvarligare. Så mycket var formuleringen ”det nya arbetarpartiet”alltså värt .

För ett år sedan hörde jag många röster inom socialdemokratin som var övertygade om att partiet inte kunde vinna ytterligare ett val med Göran Persson vid rodret. Sedan kändes det som om vinden vände. Persson återfick en del av sin popularitet – kanske för att man trots allt sluter upp bakom sin partiordförande när ett val närmar sig. Dessutom gjorde både medierna och partiapparaten allt den kunde för att lyfta fram Persson som ledare och matcha honom mot Reinfeldt, i en valrörelse som mest har liknat en amerikansk presidentvalskampanj.
   Nu vet vi att den där allmänt utbredda känslan från förra året var korrekt.
   Socialdemokratin kunde inte vinna ytterligare ett val med Persson vid rodret.
   Partiet gjorde sitt sämsta val sedan rösträtten infördes. Trots att ekonomin går som tåget. Trots 120 000 nya jobb på ett år. Trots att den röd-gröna koalitionen i ett årtionde visat sig kapabel att lägga fram en gemensam politik.
   Väljarna ville förändring, de trodde inte på Perssons försäkran att socialdemokratin skulle kunna behålla drivkraften och energin i ytterligare fyra år. Kanske är det den främsta förklaringen. Socialdemokratin har, på samma sätt som 1991, förlorat förmågan att ingjuta framtidstro.
Göran Perssons avgång är mot den bakgrunden alldeles logisk.

Problemet är bara att alliansen saknar svar på så många frågor. Sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring och en politik som långsiktigt kommer underminera löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Men inget av detta kommer lösa de problem Sverige står inför. Att döma av överbudspolitiken i valrörelsen är risken dessutom stor att landets ekonomi kastas tillbaka in i det kaos som rådde under den senaste borgerliga regeringen.

För socialdemokratin väntar självprövning. Varför misslyckades partiet? Varför kände väljarna att andra partier är mer förbundna med framtiden? Vem är rätt person att leda partiet i den nya tiden?
Under Perssons tid som statsminister har partiet sanerat statens finanser i grunden, och tagit hårda smällar i opinionen för att klara uppgiften. Regeringsmakten har hanterats stabilt och säkert. Persson har dessutom återfört socialdemokratin till en klassisk politik på flera områden där högervindarna på 1980-talet kastade med sig även socialdemokratin. Han har satt stopp för privatiseringarna och avregleringarna och talar allt oftare om klassutjämning. Fackföreningsrörelsen har skäl att känna sig nöjd med valrörelsen, om man bara ser till socialdemokratins argument.

Persson har avdramatiserat EU-frågan, som var på väg att slita partiet i stycken när han tillträdde. Han har gjort det genom att spela bort frågan från dagordningen. Han har argumenterat för en strikt mellanstatlig union och närmast betraktat EU som en del av utrikespolitiken.
Det stora projekt för framtiden som följt med Persson genom alla år är visionen om det gröna folkhemmet. Han tog upp saken redan 1996, strax efter sitt tillträde. På senare år har klimatpolitiken och arbetet för Kyoto-protokollet dominerat. Målet att göra Sverige oboerende av oljan till 2020 är det senaste i raden av konkreta mål inom ramen för denna vision.
Ett hyggligt dagsverke, som Persson själv skulle sagt.

I grunden har Perssons socialdemokrati ändå varit traditionell. Lugn och trygg och med ett ständigt fokus på statsbudgeten. Klassisk politik, men i längden kanske inte så lockande, särskilt inte för de yngre.
Därför måste socialdemokratin ladda om batterierna. Jag tänker att det handlar om några avgörande punkter:

Håll fast vid klassperspektivet. En del hävdar att klass inte längre betyder så mycket. Att vi alla blivit medelklass. Det är trams. De sociala skillnaderna ökar i samhället, både nationellt och på global nivå. Däremot stämmer det att människor inte längre på samma sätt organiserar sig med klassintresset som bas. Där måste socialdemokratin tänka om.

Håll fast i visionen om det gröna folkhemmet – men se till att föra ut debatten i arbetarrörelsen. Alla måste med på det gröna tåget, det blir inget nytt folkhem om debatten stannar i några kommittéer i Stockholm.

Integrationen! Den enda fråga av totalt avgörande betydelse som ingen riktigt ville prata om i valrörelsen. Samhället är på väg att klyvas mitt itu, diskrimineringen, den strukturella rasismen, är värre än någonsin och inget parti har något hållbart recept på hur glappet ska förslutas. Här står arbetarrörelsen inför en av sina största uppgifter.

Gjut nytt liv i jämställdhetspolitiken. Ännu en av valets döda frågor. Som om Fi har ensamrätt på feminismen. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle. Erkänn det, och driv en politik som minskar skillnaderna.

Inse att EU är ett faktum, som dessutom påverkar oss i vardagen. I EU blir de ideologiska skillnaderna ofta tydligare. Nyliberalismen håller fortfarande greppet, men fackföreningar, socialdemokratiska partier och sociala rörelser bygger motkrafter. Där måste svensk socialdemokrati gå i spetsen!

Lyft demokratifrågorna. Det borde finnas en djupt förankrad vilja inom socialdemokratin att fördjupa demokratin. Politikerföraktet ökar, liknöjdheten breder ut sig i samma takt som vanmakten. Resultatet skrivs ut i form av nya framgångar för Sverigedemokraterna. Nu har de till och med tagit sig in i fullmäktige i min gamla hemkommun Lidköping. Min farfar, som var med och slogs mot nazisterna på 30-talet, vänder sig i sin grav. Utvecklingen kan bara hävas genom ett större medborgarengagemang i de politiska frågorna. Arbetarrörelsen måste öppna kanalerna till de nya folkrörelserna och öka den interna demokratin. Förr hette det självförvaltning, sedan egenmakt. Budgetsaneringen på 1990-talet tog kål på alla sådana debatter. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Förlusten är ett faktum. Ändå måste de borgerliga partierna ha satt laxpatén i halsen när de såg hur jämnt det blev. De hade gjort allt rätt. Moderaterna hade slipat av sina mest löntagarfientliga förslag. Kanterna hade filats ned. Alliansen visade en enad front och ville verkligen påskina regeringsduglighet. Ändå skiljer det nu bara några få mandat i riksdagen. Det blev tolv socialdemokratiska regeringsår. En unik serie i ett internationellt perspektiv.
   En extra partikongress kan hållas under våren. Då kommer partiorganisationen och för den delen resten av arbetarrörelsen att kastas in i en uppslitande debatt om vem som ska efterträda honom. Det rimliga är att det blir en kvinna. Det rimliga är också att debatten, för socialdemokratins egen skull, tar sin utgångspunkt i frågan om en ny socialdemokrati.

Jesper Bengtsson

Ett argument i valdebatten är att socialdemokraterna har suttit vid makten för länge. Att det är ”naturligt” med regeringsskiften och att det därmed är dags nu.
   Dagens Industris ledare den 13 september byggde helt på det argumentet. Socialdemokratin skulle, menade man, i själva verket må bra av en tid i opposition. Det var nästan rörande att läsa. Tänk att en av landets borgerliga tidningar ömmar så varmt för socialdemokratin!
   Men ärligt talat: på vilket sätt skulle det vara ”naturligt” med regeringsskifte? Vi lever ju trots allt i en demokrati. Sedan 1994 har väljarna två gånger vägt socialdemokratins maktinnehav mot alternativet, och både gångerna har borgerligheten befunnits allt för lättviktig. Så länge vi har en öppen och fri opinionsbildning, en oberoende press och ett väl fungerande valsystem är detta inget stort problem för demokratin. Eller vill Dagens Industri möjligen att folkviljan ska överprövas av en högre instans?

Tanken på maktskiftet som ett självändamål bygger på en bild av politiken där ideologier och politiska visioner inte spelar någon roll. Som om det bara skulle handla om ett byte av ledarskap. Som om Sverige skulle vara det samma efter fyra år med borgerligt styre som med socialdemokratin vid rodret.
   Och så är det ju inte. En borgerlig regering skulle kanske inte öppet utmana fackföreningsrörelsen, men den skulle definitivt undergräva de anställdas inflytande i arbetslivet. Den skulle inte sänka skatterna på något revolutionärt sätt under de första åren, men siktet är inställt på skatter som ligger nära det europeiska genomsnittet. Då måste vi skära i skolan, vården och omsorgen.

Under lång tid har väljarna valt socialdemokratins Sverige framför borgerlighetens. Det har varit ett medvetet och avgörande val. Det har påverkat vilket land vi lever i och våra möjligheter att utvecklas vidare.
   Om detta handlar även söndagens val. Det är inte en fråga om att välja Persson eller Reinfeldt som administratör av regeringskansliet.
   Frågan gäller Sveriges framtid.

Jag trodde aldrig jag skulle få se ett svenskt parti implodera. Italienska partier, visst. Kanske thailändska eller latinamerikanska. Men folkpartiet? Rätt otippat. Och kanske ändå inte.
Spionhistorien kastar sin skugga över ett parti som under de senaste åren förändrats i grunden. Borta är socialliberalismen, jämställdhetskampen, partiet som utan vänsterns socialistiska paroller stod upp för samhällets marginaliserade.
   Istället har ett kallt och rätt okänsligt parti trätt fram på scenen. Det är slut på snällismen. Hårdare tag i kriminalpolitiken. Sänkta bidrag till arbetslösa och strikt disciplin i skolan.
   Den nya politiken har parats med den nya borgerlighetens starka vilja att peta socialemokratin från regeringstaburetterna.
   Ur detta kan jag mycket väl tänka mig att det växer fram en ganska hårdför tävlingsmentalitet, inte minst i ungdomsförbundet. Det gäller att vinna till varje pris. Det är en tävling där även ljusskygga metoder är tänkbara och grundläggande värderingar inte betyder så mycket eftersom de redan visat sig förhandlingsbara. Den socialdemokratiska mailskandalen i våras byggde på sammma princip, men detta är mycket allvarligare.
   Dels rent juridiskt. Dels för att det kan få ett helt parti att kollapsa.
   Det är en märklig syn.

Den 23 augusti, drygt tre veckor innan valet, reste Fredrik Reinfeldt till Tyskland för att hälsa på sin partikollega, förbundskansler Angela Merkel. En symbolmättad resa. Ett försök av Reinfeldt att framstå som en internationell statsman, fast han i praktiken nästan helt saknar internationell erfarenhet.
  Moderaterna vill gärna förknippas med de tyska kristdemokraterna. Merkel styr idag över ett mittenorienterat konservativt parti och hon leder en bred koalitionsregering. Ändå uppgav Reinfeldt efter besöket i Berlin att han inte rest dit för att få politisk inspiration. ”Alla länder har sin särprägel”.

Faktum är dock att moderaterna på flera punkter har en politik som drar åt det tyska systemet. Först och främst vill de kraftigt sänka skatterna i Sverige. På sikt ska de närma sig ”genomsnittet i Europa”. De vill också sänka både taket och ersättningsnivåerna i sjukpenningen och a-kassan. Det skulle urholka den generella välfärden och göra den mer lik den tyska/kontinentala modellen. Hela den borgerliga alliansen har nu dessutom ställt sig bakom kristdemokraternas krav på kommunala vårdnadsbidrag, ett förslag som leder till att fler kvinnor riskerar att slås ut från jobbet. I Tyskland är bara 29 procent av alla kvinnor mellan 25 och 44 år ute på arbetsmarknaden. Där måste kvinnor välja mellan jobb och barn.

Desto intressantare då, att många tyska politiker i dag blickar mot Sverige och den nordiska välfärdsmodellen.  Här ser de att höga skatter inte är något hinder för en effektiv ekonomi. Svensk ekonomi har gått som tåget under de år Tyskland haft stora problem  med tillväxten. För tyskarna visar det  svenska exemplet också att en generell välfärd, där även medelklassen får ut pengar från systemen, är mer kostnadseffektiv än mer selektiva modeller.
   Merkel står på flera punkter kvar i en solid konservativ position, men har höjt skattetrycket (om än marginellt) samtidigt som tillväxten ökat. Regeringen har dessutom valt att satsa på utbildning för arbetslösa, istället för att försöka tvinga ut dem på arbetsmarknaden genom sänkta ersättningsnivåer.

Så Reinfeldt gjorde nog klokt i att distansera sig från tysk politik, samtidigt som solade sig i strålarna från den kvinna som pekats ut som Europas nya ”politiska centrum”.
   Å andra sidan, påpekar en tidigare svensk diplomat jag talar med, så kan det vara värt att påminna om hur det faktiskt gick i det tyska valet. I opinionsmätningarna gick Merkels parti mot ett lysande segerval. När rösterna räknats hade hon tvärtom tappat väljare.
   Om ett par veckor är det val i Sverige.

"Männens hjärnor klarar inte av barn" påstår "debattören" Elise Claesson i dagens Aftonbladet. Hon fortsätter med påståendet att kvinnor ska "sitta vid grottan" och vakta barnen medan männen är ute och jagar.
   Man tar sig för sin sluttande panna!
   Hade vi inte fått nog av den sortens fånigheter? Hade vi inte kommit längre i det offentliga samtalet?
Själv känner jag mig bara delvis lockad av tanken på att ge mig ut i skogen och nedlägga älg, eller varg eller björn eller vad det nu kan vara för nåt. Min fru, däremot, sköt sin första älg förra hösten medan jag läste Alfons för barnen. När hon plockat ut hjärtat och inälvorna och flått djuret skickades det för styckning. Nu har vi frysen full av kött. För ett par år sedan sa min äldsta dotter att en storasysters uppgift var att stoppa om små bebisar (lillayster) och att lära sig skjuta.
   Har det möjligen slagit Elise Claesson att genusmönstren är något vi lär oss? En del av det sociala istället för det biologiska arvet.

Men det märkliga är kanske inte att en knäpp debattör driver en sån här linje. Det märkliga är att en tidning väljer att göra en helsida av det. Och att en rad kändisar visserligen säger att de inte håller med henne, men samtidigt vräker ur sig de mest ärkereaktionära kommentarer om könsrollerna.
   "Kvinnor har en modersinstinkt som gör dem extremt skickliga", säger Runar Söögard. Det framgår inte helt om han talar om sina egna brister i allmänhet eller om barnuppfostran i synnerhet.
   "Kvinnor är bättre på barn, de är bättre på kvinnogöra i hemmet", säger Börje Salming.
   "Jag tror faktiskt mammor har en ärvs förmåga att bättre försvara sina barn", säger Martin Timell.
   Det får mig osökt att tänka på ett skämt Henrik Schyffert drog i tv en gång: Det vore bra om man kunde para Martin Timell och Per Elofsson. Då skulle man få en idrottsman som kunde gå in i en vägg han byggt själv.

Det är jämnt mellan de politiska blocken inför valet i september. Enligt en Temoundersökning skiljer det knappt 3 procent, men vänsterpartiet har halkat ned under fyraprocentspärren, vilket gör skillnaden större om Temos siffror skulle bli valresultatet.
   Med andra ord: borgarna leder fortfarande.
   Jag fattar inte varför.
   Okej, jag gillar socialdemokratin så jag är väl inte det bästa sanningsvittnet, men ändå… Vad är det egentligen som gör att folk gillar Reinfeldt och alliansen mer än Persson och de röd-gröna partierna?
Ta ekonomin. Löntagarnas reallöner har ökat oavbrutet i åratal. Sverige har en tillväxt som vi inte sett maken till sedan 1960-talets rekordår. Den kan bli upp emot 4 procent för 2006. ”Det är omöjligt att snabbt få tag på maskindelar till produktionen”, sade en bekant som är VD på ett företag i Västsverige när jag träffade honom i helgen.

Nu börjar tillväxten synas även på arbetsmarknaden. Över 29 000 nya jobb registrerades på landets arbetsförmedlingar under juli. Den bästa siffran sedan 1989.
   Det betyder självklart inte att allt är frid och fröjd. Ungdomar har fortfarande svårt att komma in på arbetsmarknaden. Äldre slits ut i förtid och får inte jobb igen om de förlorar sitt gamla. Men på vilket sätt skulle Reinfeldt göra saken bättre? Alliansens enda svar är att sänka ersättningsnivåerna i försäkringssystemen. Maud Olofsson vill dessutom göra det enklare att sparka ungdomar. Inget av dessa förslag har några utsikter att leda till fler jobb, bara större osäkerhet.
   Socialdemokraternas valmanifest kunde möjligen vänt debatten. Det var långt ifrån något perfekt manifest; det borde varit mer konkret på områden som sysselsättning och arbetsmarknad. Men det saknades inte konkreta förslag för att stärka välfärden. En monsterstor tandvårdsreform, mer personal på fritids, allmän förskola. Ändå var mediekommentarerna ljumma. I Aftonbladet dagen efter skrev Lena Mellin att ”detta var dagen då Reinfeldt vann valet”.

Det är kanske en smula blasfemiskt, men jag tror att väljarnas (och mediernas) flirt med Reinfeldt i hög utsträckning hänger på ren leda. Sossarna har styrt landet sedan 1994. Persson har varit statsminister sedan 96. Har någon socialdemokratisk partiledare dominerat sitt parti som han gör i dag? Faktum är att valet om några veckor nästan framstår som en folkomröstning om Perssons ledarskap. Och när Reinfeldt nu slipat av de värsta nyliberala kanterna på sitt parti, tänkte många att de lika gärna kan rösta på honom. För att få till en förändring. Och så tänker de inte på att moderaterna och alliansen har en vision för Sverige som radikalt avviker från den röd-gröna.
   Men jag är optimist. Det är nästan fyra veckor kvar till valet. Avståndet mellan blocken är litet, nästan försumbart. Det kan bli valseger och fortsatt röd-grönt styre. Men det kräver förstås att vänsterpartiet tar sig i kragen och segar sig upp över 4 procent.

När man lyssnar till Fredrik Reinfeldts valretorik får man nästan intrycket att världen ska gå under 2008. Alla hans vallöften, alla tal och anföranden handlar om den kommande mandatperioden. Han vägrar konsekvent svara på vad hans parti vill göra med det svenska samhället på lång sikt. På det viset kan han slå ifrån sig vänsterns kritik mot partiets skattesänkningar; under den kommande mandatperioden blir de stora men inte revolutionerande. På det viset kan han skaka av sig fackets oro för att Alliansen ska undergräva kollektivavtalen; de lägger inte några sådana konkreta förslag om de vinner valet – den här gången.
   Alla inser det bisarra med en sådan inställning till politiskt arbete. Verkligheten låter sig mycket sällan delas in mandatperioder och det intressanta för väljarna borde vara det längre, bredare perspektivet. Vad vill partierna göra med det svenska samhället på åtta, tio eller tjugo års sikt? Eller för att använda Ernst Wigforss ord: hur ser deras provisoriska utopier ut?

Frågan står i centrum för den lilla skriften Åtta år med Reinfeldt, som just utkommit på Ordfront. Författarna, Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen, alla knutna till arbetarrörelsen, gör en kritisk granskning av moderaternas och alliansens politik. Ibland för kritisk; att inleda hela skriften med ett citat från Bibeln som antyder att Reinfeldt skulle vara en rovlysten varg känns lite fånigt. Sånt kan 14-åriga SSU:are ägna sig åt.
   Det hindrar inte att skriften har många poänger. Intressantast är avsnittet om alliansens försök att undergräva fackets ställning. De upprepar gång på gång att de ser facket som en positiv kraft i samhället. Samtidigt vill de höja egenavgifterna till a-kassan, ta bort avdragsrätten för avgifterna till facket, sänka ersättningarna i a-kassan och skapa en låglönemarknad (främst för tjänstesektorn) som skulle undergräva kollektivavtalen. Så talar alliansen med dubbel tunga. Så försöker man dölja sina provisoriska utopier under ett täcke av retorik som helt koncentrerar sig på de kommande fyra åren.

Åter på jobbet efter en lång sommar med familjen och ett energigivande teaterprojekt (Blodsbröder på Kolhusteatern blev en publiksuccé, kanske jag ska tillägga) är det intressant att åter följa den dagspolitiska debatten. Gårdagens besked att den svenska ekonomin växer så det knakar måste gjort borgerliga politiker och debattörer rätt dystra till sinnet. På något sätt lyckas ju socialdemokratiska regeringar alltid få ekonomin på sin sida, en märklig slump, eller hur?
   I dagens Expressen försöker ledarsidan gjuta olja på vågorna genom att ge Carl Bildt all cred för den ekonomiska uppgången. Jo, ni läste rätt. Carl Bildt. Mannen som under sin tid som statsminister drev landets ekonomi på randen till total kollaps. Mannen som under de senaste tio åren ägnat sig åt vaga styrelseuppdrag och internationella åtaganden av varierande tyngd.
   "Ekonomer brukar säga att det tar tio år innan strukturella reformer får genomslag i ekonomin", skriver Expressen. Verkligen? I så fall borde uppgången kanske tillskrivas den Carlsson-regering som tillträdde 1994, med Göran Persson som finansminister. Den regering som fick det föga avundsvärda uppdraget att röja upp efter de borgerliga katastrofåren.
"Avregleringarna", skriver Expressen. Det är avregleringarna av telemarknaden, elmarknaden mm. som skapat dagens boom i ekonomin. Det kanske ligger någon sanning i det, men dessa avregleringar gjorde till största delen i politisk enighet och flera av dem genomfördes efter Bildts regeringstid.
   Dessutom har flera undersökningar visat att avregleringarna varit långt ifrån uteslutande positiva. Löntagarna har utsatts för en orimlig press, aktörerna på de nya marknaderna är för få och konkurrensen för dålig.

Samtidigt döljer de goda tillväxtsiffrorna ett grundproblem - arbetslösheten är fortsatt hög. För 25 år sedan uppfattades det som en nationell katastrof om 2 procent av arbetskraften gick arbetslös. I dag har vi vant oss vid 5-6 procents arbetslöshet. Den socialdemokratiska regeringen har få svar, men strävar trots allt efter full sysselsättning. Den borgerliga alliansen har inga sådan mål. Tvärtom utgår de i sitt politiska tänkande från ekonomiska modeller som uppfattar den arbetslösheten som "naturlig". Om detta borde valdebatten handla.

Det finns mycket att säga om den undersökning om partiföreträdarnas inkomster som Sveriges Radio publicerat. För det första är det naturligtvis olyckligt för socialdemokraterna att just de har deras kandidater till riksdagen har de högsta lönerna. I den meningen har radions journalister kommit något viktigt på spåren. Ett parti som säger sig företräda löntagarna bör befinna sig i andra änden av skalan. Det får närmast betraktas som pinsamt att moderaternas kandidater har lägre inkomster.
   Å andra sidan säger kandidaternas nuvarande löner inte så mycket om deras bakgrund. De flesta som står på valbara platser på socialdemokratiska listor är redan politiker på heltid. De sitter i redan i riksdagen, arbetar som kommunpolitiker eller ombudsmän. Inget konstigt med det, egentligen. Det är högst rimligt att de som kommer in i riksdagen har skaffat sig erfarenhet av politiskt arbete. Och – avgörande – det säger ingenting om deras klassbakgrund eller deras erfarenheter på annat sätt. Vilka miljöer har präglat deras politiska världsbild? Har de arbetat med ”vanliga” yrken innan de blev politiker? Vad arbetade deras föräldrar med? Vad har de för värderingar och åsikter?
   Även här skulle man säkert komma fram till att socialdemokratin har en del problem. Allt för många lever hela sitt liv inom ramen för en politisk rörelse och har fått hela sin världsbild formad av denna. På samma sätt skulle moderaterna eller folkpartiet inte komma särskilt väl ur en sådan jämförelse. Hur många studierektorsbarn eller barn till välbärgade medelklassföräldrar finns det inte på deras listor?
   Men det är en helt annan fråga, som inte besvaras av radions enkla kronor-och- öron-undersökning.

Ibland kommer det goda nyheter. Enligt en undersökning utförd av Sifo Research och Sveriges tidskrifter är Sekomagasinet landet tionde mest välskrivna tidning.
   Just det! Plats nummer tio av 227 möjliga!
   För alla läsare och för oss som jobbar på tidningen kommer detta naturligtvis inte som någon överaskning, men det är alltid roligt att se det svart på vitt.
   Sifo Research har ringt runt till hela 42 000 personer och frågat vilken tidning eller tidskrift de tycker bäst om. Vann gjorde tidskriften Turist, som ges ut av STF. Och vi kom alltså tia. Vem som kom på 227 plats vet jag inte.
   Uppgiften sporrar oss på redaktionen. Den sjunde september lanserar vi tidningen i  ny form, med ett vassare och rappare innehåll. Vi tar med oss upppmuntran in i det arbetet. Kvalitén blir kvar, formen blir ny.

Centerns partiledare Maud Olofsson har en märklig förmåga att inleda sina meningar med ett resonemang, och avsluta med ett helt annat.
   Jag lyssnade på hennes försök att förklara omsvängningen i kärnkraftsfrågan.
   Maud sa:
   ”Den nuvarande strategin att avveckla har inte lyckats på 35 år, så kanske är det dags att byta strategi.”
Hon lyckades inte förklara på vilket sätt en avveckling gynnas av att hon nu väljer att samarbeta med partier som inte vill avveckla.
   Maud sa:
   ”Istället för att avveckla en reaktor till under nästa mandatperiod ska vi satsa på vindkraft och andra alternativa energikällor.”
   Hon glömde nämna att de båda frågorna hänger ihop. Så länge politikerna är otydliga om kärnkraftsavvecklingen får alternativen svårt att växa sig starka, för energibolagen satsar inte på dem.
   Maud sa:
   ”Vi måste ha breda uppgörelser om energipolitiken, därför väljer jag nu en bred uppgörelse med de andra partierna i alliansen.”
   Rent logiskt var detta nog det mest spektakulära argumentet. Hur kan en uppgörelse bli bredare om man skär av hela vänsterblocket och vänder sig helt och hållet till de andra borgerliga partierna? Det är ungefär som att bygga broar för att förbättra vägnätet, men glömma bort att broarna med fördel ska dras över floden för att göra någon nytta.
   Sanningen, som Maud inte kan prata om, är ju att centern numera gör allt för att det ska bli en borgerlig regering efter valet i höst. Då är inte ens energipolitiken helig.
   Jag kan tänka mig att det sitter många centerpartister ute i stugorna och undrar vad som hänt med deras gamla hederliga folkrörelseparti.

Det är bredden inom friidrotten som gör det möjligt att få fram en elit. Så formulerade sig Carolina Klüfts tränare Agne Bergvall när jag intervjuade honom för några veckor sedan.
   En enkel och slagkraftig formel.
   Bredden ger spetsen.
   Den filosofin styr hela verksamheten i IFK Växjö, föreningen som format Klüft och flera andra i Sveriges genom tiderna mest framgångsrika friidrottsgeneraion.
   Det är möjligt att det liknar en dålig melodiradioövergång, men jag tänker mig att samma idé präglar den rapport som Sverige och globaliseringen som LO-ekonomerna presenterade nyligen. Deras slutsats är att Sverige inte alls behöver frukta globaliseringen och tvärtemot vad många näringslivsföreträdare hävdar behöver konkurrensen från länder som Kina och Indien inte innebära att de svenska reallönerna sjunker. Det finns inget ödesbestämt i utvecklingen.

Det viktiga, enligt LO-ekonomerna, är att satsa stora resurser på utbildning. Särskilt avgörande är det att hålla en hög kvalité i – och här kommer det – grundskolan. Med en välutbildad befolkning, inte bara en välutbildad elit, går det lättare att ställa om ekonomin. Människor kan lättare byta jobb och bransch när konkurrensen blir för hård inom ett område.
   Det är samma princip som styrt ”den svenska modellen” ända sedan Rehn och Meidners dagar. Ekonomin kan inte frysas i ett givet ögonblick. Tillväxten, och reallönerna, gynnas av strukturomvandlingar. Statens uppgift är att rusta medborgarna för sådan omställningar. Genom utbildning, kompetensutveckling, socialförsäkringar, a-kassa med mera.
   I grunden borde den modellen fungara även i en modern, global ekonomi. Möjligen underskattar LO-ekonomerna kraften i den utveckling vi nu ser i Kina och Indien. I städer som Shangahi och Mumbai är man på väg att springa ikapp Europa även på områden där vi tänker oss att stärka vår konkurrenskraft. I dessa städer är ekonomierna redan högteknologiska och designdrivna. Utbildningssystemen håller en kvalité fullt i nivå med svenska förhållanden.

Å andra sidan – vad är alternativet? Utveckling i ett land behöver inte betyda att det går sämre får någon annan. För Sverige borde utvecklingen sporra, inte trycka ned. Staten borde se över vilka åtgärder som behövs för att ytterligare vässa grundskolan, gymnasiet och universiteten. Hur kan vi lyfta hela nationen?
   LO-ekonomerna ställer rätt fråga.
   Det är faktiskt möjligt att Agne Bergvall skulle kunna bidra med en del av svaret.

Borgerliga politiker och proffstyckare har en märklig tendens att slå knut på sig själva när de uttalar sig om arbetsmarknadsfrågor.
   DN:s förre chefredaktör Hans Bergström är inget undantag.
   I en artikel i DN (19/5) skriver han om lagen om anställningsskydd, Las. Han är arg. De är ofta arga på fackets rättigheter.
   Bergström skriver att dagens regler för uppsägningar missgynnar alla som inte är mellan 28 och 35 år. Som bevis anför han företaget Ericsson, som för några år sedan köpte ut de flesta som var över 55 år, för att slippa säga upp alla sist anställda och kunna behålla ”nyckelpersoner” i företaget. Nu vill Ericsson öka flexibiliteten ytterligare, och ger ett avgångsvederlag till alla mellan 35 och 50 som väljer att omskola sig och byta jobb.
   Detta, menar Hans Bergström, bevisar att lagen om anställningsskydd inte fungerar. Den låser fast människor på samma arbetsplats livet ut och gör det svårt för företagen att behålla viktig personal.

Just där uppstår den bergströmska knuten. Det logiska tankehopp som gör att argumentationen rasar samman som ett korthus.
   Vad Bergström visar med sitt exempel är nämligen det rakt motsatta – arbetsmarknadens lagar är inte ett hinder för flexibilitet. I alla fall inte på det vis Bergström påstår. Efter den första vågen av uppsägningar är bara 3 procent av Ericssons anställda över 58 år. Ledningen har med andra ord genomfört en av de senaste decenniernas mest spektakulära neddragningar utan att behöva säga upp alla sina yngre, nyanställda medarbetare. Las har inte följts. Ibland som en effekt av förhandlingar med facket, ibland tack vare att man köpt ut personal; äldre anställda har fått ett mindre avgångsvederlag. Men det har gått att föryngra medarbetargruppen.

Det är precis så dagens arbetsmarknadsregler är tänkta att fungera. Turordningsreglerna är inte ristade i sten, men frångår man dem ska det kosta lite extra. Av det enkla skälet att en 58 årig ingenjör eller postanställd eller vägarbetare har svårare att få jobb igen. Den som förlorar jobbet ska få stöd.
   För att använda ett modeord: detta är flexicurity.
   Det betyder inte att dagens arbetsmarknad fungerar väl och där har Bergström ändå en poäng. Både facket, arbetsgivarna och regeringen måste fråga sig hur man gynnar större flexibilitet. Det är inte bra om alla som är medelålders väljer att stanna kvar på ett jobb för att alternativen känns för osäkra. Det är inte bra med den spiral av tillfälliga och osäkra anställningar som i dag är regel snarare än undantag för alla yngre. Vilka försäkringssystem behöver stärkas för att flera ska våga byta jobb? Vilka näringspolitiska insatser krävs? Vad kan utbildningssystemet bidra med?
   Högern ställer alltid samma fråga: hur stärka arbetsgivarnas makt? De här frågorna utgår istället från löntagarnas perspektiv. Där kan en intressant debatt om arbetslösheten börja.

Ibland får man uppgifter som det är lite svårt att ta till sig.
Ta det här som exempel: i världen i dag, år 2006, lever mer än tolv miljoner människor i slaveri.
   Tolv miljoner. Fler än Sveriges hela befolkning.
   Uppgiften kommer från Internationella arbetsorganisationen, ILO, som är en del av FN-systemet. Det handlar inte alltid om den gamla sortens slaveri, utan mer om ett beroendeförhållande som individerna inte kan ta sig ur. Om de slutar jobba utsätts de för våld eller annan bestraffning. I modern terminologi kallas det för ”tvångsarbete”, men slaveri beskriver bättre vad det är frågan om.
   Det kan handla om unga kvinnor som blir inlåsta på en bordell i Thailand. Eller om barn som säljs av sina föräldrar för att arbeta i Pakistans mattindustri eller i Sydostasiens textilfabriker. I Burma, ett land jag haft skäl att studera närmare under några år, tvingas ett okänt antal människor varje år arbeta som bärare och tjänstefolk åt den burmanska armén. De utnyttjas ibland även som minröjare och ”sköldar” i det långa inbördeskriget i Burma. Armén driver dem framför sig när de anfaller gerillans utposter. Hur många som dödats på det viset är det ingen som vet.
   Världen är på väg att moderniseras. Kina och Indien lyfter hela världsdelar ur fattigdomen. Men mitt i utvecklingen finns luckor, globaliseringens blinda fläckar, där slaveriet frodas. Och det närs av en paradoxal mix av diktaturer, illegal migration och skrupelfria företag uppkopplade mot den globala ekonomin.

De borgerliga partierna envisas med att de inte ska ge sig på systemet med kollektivavtal, trots att socialdemokratin och LO anklagar dem för just detta. Leijonborg, Olofsson, Hägglund och Reinfeldt tävlar om att hylla den ”svenska modellen”. Till och med svenskt Näringsliv och Urban Bäckström säger sig dra en lans för det varma, trevliga, genomhederliga samarbetet mellan fack och näringsliv.
   Så vad handlar det om egentligen?
   Vem ljuger?
   Tja, att döma av den senaste tidens budgetförslag från de borgerliga partierna är det i alla fall inte sossarna och facket. I sin gemensamma budget föreslår den borgerliga alliansen att det ska bli tillåtet för ett företag att säga upp personal, för att dagen efter ta tillbaka dem som egna företagare, utan det skyddsnät en anställning ger.
   Man behöver inte vara någon Einstein för att fatta vad det skulle få för konsekvenser. Arbetsgivarna kan pressa sina anställda att starta eget, under hot om att jobbet ändå kan försvinna, och så får löntagarna utföra samma jobb som tidigare fast mot lägre lön och utan kollektivavtal.
   Att i det läget påstå att man inte vill undergräva kollektivavtalen, det är ungefär som om någon skulle påstå att den vill stoppa terrorismen, och sedan ta bort alla säkerhetskontroller på flygplatserna.
   
Gräver man sedan lite djupare i den borgerliga kretsen hittar man riktigt roliga saker. Johan Forssell, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, har tillsammans med Johnny Munkhammar på Timbro föreslagit att alla under 30 ska hamna i en frizon på arbetsmarknaden, helt utan skatter, regler och avtal.
   Sånt får Maud Olofssons förslag att slopa Las för alla under 25 att framstå som marginella tokerier.
   En frizon förresten? Någon skulle snarare kalla det för en ”twilight zone”.

Det har länge varit en ”sanning” i den offentliga debatten, att de flesta journalister är vänstervridna.
Enligt opinionsundersökningarna röstar mellan 60 och 70 procent av dem på vänsterpartiet, miljöpartiet eller socialdemokraterna. Om journalistkåren fått bestämma hade vi haft vänsterregeringar oavbrutet sedan 1932.
Uppgiften har förvånat och irriterat många politiska aktivister på vänsterkanten, som reflexmässigt brukar döma ut alla breda medier som ”högerpropaganda”.
Möjligen får dessa aktivister vatten på sin kvarn av den undersökning som journalistikprofessorn Kent Asp presenterat på DN-debatt. Han visar att de journalister som arbetar med samhälls- och ekonomifrågor i rikspressen är mer högervridna är journalistkåren som helhet. Hela 53 procent av samhälls- och ekonomijournalisterna stödjer den borgerliga alliansen inför valet i höst.

Men vad är det Kent Asp egenligen visat med sina nya siffror? Dels är det tveksamt att slå ihop samhälls- och ekonomijournalisterna som en grupp. Det är ingen vild gissning att högerdominansen är större (nästan total, skulle jag säga) bland de journalister som skriver om ekonomi. Samhällsjournalisterna är nog mer vänster.
Asps siffror visar inte heller på vilket sätt journalisternas partisympatier skulle slå igenom i deras rapportering. När jag varit ute och talat om journalistik och massmedier i organisationsvärlden har jag ofta mött uppfattningen att alla journalister har en dold agenda, en politisk dagordning som de egentligen, bakom alla fina ord om objektivitet och opartiskhet, vill pracka på medborgarna.
Så är det naturligtvis inte.
De allra flesta journalister vill berätta mångsidigt. Ingen journalist jag mött ser sig som partimagafon. För många innebär de egna partisympatierna tvärtom att man granskar det ”egna” partiet hårdare än andra för att inte kunna anklagas för partiskhet.

Det hindrar inte att journalistens personliga värderingar spelar roll. Ofta kan de vara helt avgörande för den bild medierna ger av verkligheten. Det avgörande är vilka frågor journalisterna ställer sig när de konfronteras med ett samhällsproblem. Låt oss säga att problemet gäller den höga arbetslösheten. Vad blir frågan? Är arbetsrätten för rigid? Är tryggheten för dålig för den enskilde, som inte vågar vara flexibel? Är lönerna för höga? Vilka skatter ska man sänka för att få fart på tillväxten?
Valet av fråga styr vilket svar man får. Valet av fråga styr debattens utformning.
Här tror jag att partisympatier spelar en viss roll. Jag tror också att journalisternas sociala bakgrund spelar roll, alldeles oberoende av deras partisympatier. Och det är ett känt faktum att dagens journalister i påfallande hög grad rekryteras från medelklassen. Många har föräldrar som själva varit journalister.
Det kanske i själva verket är ett större problem för mångfalden i svenska medier.

Jesper Bengtsson

Fyra dagars besök i Italien gav inte något bra svar på den avgörande frågan: Varför valde så många att rösta på Silvio Berlusconi? Hur kunde valet bli så jämnt?
   Trots att Italiens ekonomi går sämst i Europa.
   Trots korruptionen och de många lagändringarna, vars enda syfte varit att rädda Berlusconis medieimperium.
   Trots Berlusconis bisarra personlighet.
   Många vänsteranhängare jag träffade skyllde på hans makt över tv-stationerna, både hans privatägda Mediaset och det statliga Rai. Men det räcker knappast som förklaring. Den som tror att det är så enkelt att påverka ”massan” har inte höga tankar om medborgarnas förmågor.

Europaparlamentarikern Vittorio Prodi, äldre bror till Romani, gav en något mer nyanserad förklaring när jag träffade honom i Bologna dagen efter valet. Han pekade på tre faktorer somt talat till Berlusconis fördel. För det första, sade han, gav makten över medierna honom möjlighet att sätta dagordningen för valdebatten, som kom att handla om hans personlighet istället för sakfrågorna. För det andra bestod vänsteralliansen av en rad småpartier, vilket ger ett osäkert regeringsunderlag. I den jämförelsen föredrog många väljare den auktoritäre Berlusconi. För det tredje, och kanske viktigast, gick den katolska kyrkan in på högerns sida. Kardinalerna i Italien rekommenderade ett val på de partier som företräder en traditionell familjepolitik (att kvinnan ska vara hemma med barnen) och en politik ”för livet” (det vill säga emot abort). I det djupt katolska Italien kan den uppmaningen ha kostat vänsteralliansen hela det försprång man hade i vintras.

I Rom några dagar innan valet träffade jag Claudio Treves, talesman för den fackliga organisationen CGIL.
”Vi har verkligen arbetat för att valet ska handla om sakfrågor som ekonomin, arbetslösheten och mediepolitiken”, sade han. ”Ändå har Berlusconi fått det att bli en folkomröstning om hans person. Alla hans utspel har i grunden handlat om honom själv och hans roll som politiker.”
   Resultatet har gett Italien en valdebatt med mörka ekon från 1900-talet. Vid Forza Italias valfinal i Neapel skanderade publiken ”Duce”, ”Duce”, ”Duce” för att hylla sin ledare. Som svar reste Berlusconi högerarmen i en hälsning mot publikhavet.
   Nu har Berlusconi fallit, och Treves pekar ut några områden som en ny regering måste ta sig an. Tillväxten är lägst inom EU, arbetslösheten är hög, främst i södern där den på sina ställen är hela 20 procent.

Berlusconi valdes med löften om ekonomiska reformer och tillväxt. Han var framgångsrik som företagare och lovade något liknande för Italien. Men han byggde sitt eget imperium genom monopol och ljusskygga uppgörelser med korrupta politiker. Och trots fem år av högerstyre är den italienska ekonomin en av Europas mest reglerade.
   Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den mitten-vänsterallians som utmanat Berlusconi på flera punkter framstår som mer liberal än Berlusconi. De vill avreglera delar av energimarknaden och bryta upp de monopol som korrumperat ekonomin. Den specifika italienska historien, med maffia och korrupta partier, gör att läget inte är helt jämförbart med svenska förhållanden.
   ”Det behövs långsiktiga reformer för att uppgradera ekonomin”, säger Claudio Treves. Som det är nu kan Italien inte konkurrera med högteknologiska länder som Sverige, och inte med utpräglade produktionsekonomier som Kina eller länderna i östra Europa. Det krävs omfattande satsningar på teknik, produktivitet och utbildning. Det måste en ny vänsterregering jobba med.

Fackförbund i EU och USA tänker göra gemensam sak mot den tyska energijätten Eon.
   För drygt ett år sedan gick Eon med på att bara anställda fackligt ansluten personal vid ett kraftverksbygge tillsammans med det amerikanska företaget Louisville Gas and Electric.
   Men nu har Eon ändrat sig. De följer inte uppgörelsen.
   ”Det skulle vara ett exempel på sällsynt dåligt socialt ansvar om Eon fortsätter konfrontera de amerikanska fackföreningarna”, säger Jan Willem Goudriaan, generalsekreterare för Europafacket för offentliga tjänster, EPSU.
   Det är bara att hålla med. Samtidigt är det upplyftande att se hur de olika fackliga organisationerna samordnar sina aktioner över gränserna. Eon är ett av världens största energibolag, med verksamhet i Sverige, Storbritannien, Holland, Italien, USA, Rumänien och en handfull andra länder. Det säger sig självt att ett företag av den kalibern har alla möjligheter att spela ut fackföreningar som inte håller koll på vad som händer i de andra länder där företaget verkar.  
   I det här fallet tycks påtryckningarna vara mest av politisk natur; en uppmaning till Eon att följa sina egna moraliska koder. Det kanske inte räcker hela vägen, men det är en början.

Jesper Bengtsson

Protesterna mot den franska regeringens förslag att göra alla under 25 år rättslösa på arbetsmarknaden ökar i styrka. I dag har flera fackförbund gått ut i strejk och enligt de senaste opinionsmätningarna anser 63 procent av medborgarna i Frankrike att regeringens förslag är dåligt.
   Premiärminister Villepin är extremt pressad av protesterna och har haft samtal med fem fackförbund, bland annat de som organiserar post- och järnvägsanställda. Men facken är tveksamma. Villepin uppger att han kan ”modifiera” förslaget, men fackförbunden och studentorganisationerna kräver en total reträtt. Ungdomar ska inte behandlas sämre på arbetsmarknaden. De ska inte kunna sägas upp helt godtyckligt, som Villepin i Frankriker och Maud Olofsson i Sverige föreslår.
   Protesterna lär fortsätta tills den franska regeringen backar en gång för alla.
   Det är nu andra gången på kort tid som gatorna i Frankrike fylls av vredgade människomassor. Förra gången var det förortskidsen som brände bussar och slog sönder offentliga byggnader. Den här gången leds protesterna av studenter och fackföreningar, dock inte utan våldsamheter.
   Min enkla fråga är: hur många gånger ska detta upprepas innan Europas politiker inser att det är dags att göra något drastiskt åt den sociala misär som slår rakt igenom de så omtalade Europeiska sociala modellerna? Det spelar ju ingen roll hur mycket Persson, Chirac och de andra slår sig för bröstet och pekar finger åt andra, ännu mindre lyckade modeller. Den höga arbetslösheten har slitit upp revor i de sociala systemen. I många förorter, i Frankrike såväl som i Stockholm eller Malmö, har arbetslösheten och utanförskapet gått i arv och blivit en livsstil.
   Det duger inte i en välfärdsstat.
   Den svenska regeringens besked att ge en miljard kronor till integrationspolitiken är ett steg i rätt riktning, men inte heller det räcker. Det krävs ett långsiktigt arbete för tillväxt och framtidstro bland de som i dag står utanför. Det krävs ett nytt sätt att tänka i det svenska majoritetssamhället.
   Då kan revorna tätas.
   Alternativet? Tja, det finns ju gott om gator även i Sverige.

Jesper Bengtsson

Säga vad man vill om fransmän, men de saknar i alla fall inte hämningar när det gäller att visa vad de tycker i politiska frågor.
   I Sverige måste allt gå den formella vägen. ”Skriv en insändare och en motion så kanske du får din vilja igenom om en sisådär 30-40 år.” Sympatiskt på många sätt, men otillräckligt för en rastlös generation.
   I Frankrike ligger gatorna bara en tanke bort.
   Den här gången gäller det förslaget att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden, ett förslag som lagts fram av den franska högerregeringen. Ett förslag som på svensk mark i modifierad form förts fram av Maud Olofsson och centerpartiet.
   Förslaget går ut på att alla under 25 år ska undantas från det vanliga anställningsskyddet. Arbetsgivarna ska kunna sparka vem de vill utan att ange särskilda skäl. En mer rättsosäker situation på jobbet kommer, enligt den franska högerregeringen och Maud Olofsson, göra att fler ungdomar får jobb. Sambandet är inte helt logiskt, vilket inte tycks bekymra förslagsställarna.
   I Frankrike har resultatet blivit en folkstorm. Studenter och fackföreningar har intagit gatorna, ibland med obehagliga våldsamheter som resultat. I dag, fredag, träffar regeringen fackliga företrädare. På tisdag går de statsanställa på Posten och Järnvägen ut i en sympatistrejk. Över 500 000 personer väntas marschera mot inrikesdepartementet.
   När centern lanserade idén på svensk mark för några veckor sedan sade Maud Olofsson att förslaget inte mötts av något större missnöje i Frankrike. Den formuleringen har hon skäl att ångra. Förslaget står hon dock fast vid. Hur länge?

Jesper Bengtsson

”Jag är skyldig Fritz Bolkestein ett tack för att han producerat ett förslag som enat hela den europeiska fackliga rörelsen.” Det säger Europafackets generalsekreterare John Monks i en intervju i senaste numret av LO-tidningen.
   Monks anger något viktig med sin ironiska släng mot den liberale före detta EU-kommissionären Bolkestein.
   Det var Bolkestein som lade fram förslaget om ett tjänstedirektiv som kunde spelat bort de fackliga rättigheterna i Europa. Facken inom EU fattade vad som stod på spel och iscensatte ett organiserat motstånd. Nyliberalismen hejdades, i alla fall för ett ögonblick. Den fackliga rörelsen upptäckte att de kunde stå starka tillsammans, över nationsgränserna.
   Monks berättar även om två hot mot fackföreningsrörelsen. För det första de sjunkande medlemstalen. Allt fler väljer att stå utanför facket, vilket i förlängningen hotar dess trovärdighet.
   För det andra verkar Monks se en risk för att den fackliga rörelsen tar ”hopplösa” strider. Han berättar om sin egen erfarenhet av den brittiska gruvstrejken för 20 år sedan. En kamp som förlorades, inte minst för att samhället redan var på väg att byta energisystem. Från kol till andra energikällor. Det går inte att stå emot utveckling och förändring, tycks Monks mena.
   Jag håller med, och börjar undra om det inte är dags att dra till Bryssel för att på egen hand intervjua Monks. Han verkar förstå vad som står på spel.
   Kanske snart i ett nummer av Sekomagasinet!

Jesper Bengtsson

Onsdagen den 15 mars ska riksdagen debattera arbetsrätten. I en motion med namnet ”Översyn av blockadrätten” gör sju politiker från samtliga borgerliga partier ett försök att skjuta en viktig del av den fackliga konflikträtten i sank.
   De sju skriver att: ”Det är dags att se över de regler som i dag gäller för blockader och andra stridsåtgärder. Utgångspunkten bör vara att radikalt inskränka rätten att med tvång tvinga företag att skriva under kollektivavtal.”
   De hymlar inte ens om syftet med sitt förslag. Det framgår klart att de vill åt facket och kollektivavtalen, de avtal som mer än något annat konstituerar den ”svenska modellen”. De sju skriver att de vill se större variation på löner och villkor på arbetsmarknaden.
   Ingen av de borgerliga partiledarna har undertecknat motionen. Bland författarna märks namn som Holger Gustavsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Viviann Gerdin (c) och Runar Patriksson (fp).
   ”Detta är ingen partimotion”, säger man på moderaterna presstjänst när jag ringer och frågar. Kommentaren kan tyckas självklar. Fredrik Reinfeldt har gång på gång upprepat att hans parti inte tänker föreslå några grundläggande försämringar av de fackliga rättigheterna.
   
Men hur mycket betyder hans löfte i praktiken?
   Viljan att krossa de svenska fackföreningarnas inflytande är djupt rotad i svensk borgerlighet. Reinfeldts löfte är, som mycket annat i den moderata politiken, ett rätt simpelt försök att närma sig stora väljargrupper, dessutom gäller det bara för nästa mandatperiod.
Samtidigt finns den starka anti-fackliga underströmmen kvar i hans parti. Dessutom har den borgerliga alliansen lagt förslag som i värsta fall skulle göra det möjligt för arbetsgivarna att säga upp personal och sedan omedelbart anlita dem som egenföretagare med så en så kallad f-skattsedel. En sådan modell skulle sätta kollektivavtalen ur spel, även om alliansen inte gör några andra förändringar av arbetsrätten.
Landets löntagare har goda skäl att vara oroade inför höstens val.

Vi var några stycken som höjde på ögonbrynen när Kalla fakta i går avslöjade att Vattenfall köpt uran från Uzbekistan.
   Uzbekistan är en av världens brutalaste diktaturer. Slavarbete är regel snarare än undantag. När medborgarna protesterade slutade det med ett blodbad. Hundratals människor saknas ännu efter slakten förra året.
Alla statliga företag drivs som president Karimovs privata imperium och han stoppar miljarder varje år i egen ficka. En del av de pengar Vattenfall betalt för uranet har sannolikt hamnat på hans bankkonto i Schweiz.
   ”Vilka diktaturer ska man stödja och vilka ska man inte stödja? frågade bolagets miljöchef i Kalla fakta i går. Svaret borde rimligen vara att man inte ska stödja någon diktator. I många fall är det ofrånkomligt att  handla med skumma regimer (vem kan på allvar tro att man kan isolera Kina ekonomiskt?) men det måste finnas gränser. En diktator av Karimovs kaliber ska man helt enkelt hålla sig borta ifrån. Handel med Uzbekistan gynnar bara hans regim, inte någon demokratisk process.
   Strax innan Kalla fakta sände sitt program valde Vattenfall att bryta kontrakten. De förstod trots allt att de gjort något man inte bör. Men varför krävdes det ett gäng efterhängsna journalister för att de skulle inse det. Var finns det sunda förnuftet i Vattenfalls ledning?
   Miljöpartiet har nu krävt att de statliga bolagen upprättar tydligare etiska regler. Det är en given åtgärd. Statliga bolag ska föregå med gott exempel, ha högre moral. Vad ska vi annars ha dem till?

Var på ett seminarium om Klass och kön i dag. LO har presenterat en ny rapport i ämnet. Dessutom två handböcker för praktisk feminism i arbetslivet.
   Det är ett bra initiativ. LO har gjort rapporter om kvinnors underordning sedan 1990. Varje ny rapport har visat samma sak: det går för långsamt. Kvinnors löner släpar fortfarande efter. Män tar inte ut föräldraledigheten. Kvinnor tvingas jobba deltid, vilket ökar deras utsatthet på arbetsmarknaden.
   I ett intressant inlägg under seminariet pekade Ella Niia från Hotell och restaurangfacket på sambandet mellan olika former av diskriminering. Många kvinnor stannar hemma med barnen i flera år av det enkla skälet att de ogillar sitt arbete. Det är monotont och de saknar inflytande. Jobbet sliter ut deras kroppar. Inte konstigt att de ser barnledigheten som en befrielse.
   Kampen för en mer jämställd föräldraförsäkring måste alltså ses i sitt sammanhang. Den klassiska, men delvis bortglömda fackliga frågan om det goda arbete kan ge nycklar till en bredare satsning på jämställdhet, vilket inte hindrar att man även arbetar med lagstiftning och fler pappamånader.

Jesper Bengtsson

Först var det de korkade mejlen från Mats Lindström på socialdemokraternas partihögkvarter. Jag vet inte vilka tankar som for genom Lindströms huvud när han bestämde sig för att skicka de där anklagelserna mot Reinfeldt. Jag vet inte heller om fler är inblandade, även om det ligger mycket i de analyser som menar att den sortens tilltag är något man skrattar åt i grupp. En person i Lindströms ställning sitter knappast hemma på kammaren och kokar ihop en plan som så tydligt doftar av ”lumparmentalitet”. Däremot vet jag att tilltaget riskerar att sänka en hel massa goda saker arbetarrörelsen gjort för att vinna människors förtroende.
   Detta sagt om skandalens ursprung.
   Om moderaterna hade varit smarta hade de låtit socialdemokraterna stå där med skammen. Men Reinfeldt såg en chans att återta initiativet. Nu ”rasar” moderaterna mest varje dag över nya ”övergrepp” mot det politiska samtalet. Senast är det en karikatyr av honom själv, framtagen av SSU, där Reinfeldt framställs som en varulv. Reinfeldt framträder då med en uppsyn som antyder att han känner sig djupt kränkt och säger att den sortens bilder inte hör hemma i ett politiskt samtal.
   Men hallå? Var det inte samme Reinfeldt som nyligen försvarade rättene att publicera de danska karikatyrerna på Muhammed. Är det okej att utmåla en religiös profet som terrorist, men inte att framställa Reinfeldt som varulv? Vem ska i så fall bestämma vilken satir som är ok och vilken som inte är det? Ska moderaternas partisekreterare agera smakdomare?
   När det brittiska satirprogrammet Spitting Image drev med Margaret Thatcher för femton år sedan rasade hennes toryparti, på ungefär samma sätt som moderaterna gör i dag. Spitting Image har gått till historien som ett av de bästa politiska satirprogrammen. Det kommer inte SSU:s Reinfeldtteckning att göra. Personligen tycker jag den är dålig. Inte särskilt rolig, mest plump. Kanske ett utfall av samma lumparmentalitet som skapade ”mejlmannen”.  Men det är en avgörande skillnad mellan att förtala någon, och att publicera en dålig karikatyr.
   Sammantaget håller detta på att sänka årets valrörelse. Socialdemokraternas misstag har fått moderaterna att dra på alla växlar, vilket sänker debatten till ytterligare. Sakfrågorna skjuts åt sidan, och det tjänar ingen på.

Jesper Bengtsson

Nej till positiv särbehandling i arbetslivet, skriver parterna på arbetsmarknaden i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter. LO, TCO och Saco är alltså överens med näringslivet: det blir för komplicerat att sålla ut de som har utländsk bakgrund, dessutom uppstår en ”negativ” särbehandling av andra grupper.
   Själv är jag inte lika säker. Jag inser att det finns negativa aspekter av särbehandlingen. Vem har egentligen ”utländsk bakgrund”? Hur ska den saken fastställas? Ska det finnas ett statligt register? Vad säger alla etniska svenskar?
   Men alla som ägnat frågan den minsta tanke måste också inse att arbetsmarknaden redan i dag tillämpar särbehandling. Många som har ett främmande namn får inte jobb. Arbetsgivarna föredrar Andersson, Petterson, Lundström och jag framför Hassan och Carmen.
   Punkt slut.
   I det läget borde det inte vara omöjligt att tänka sig en modell där man tvingas välja någon med utländsk bakgrund om alla andra meriter och faktorer är lika. Det påminner om frågan om könskvotering. Om de utestängande strukturerna är så solida att de vanliga metoderna för rättvisa inte fungerar måste man kanske särbehandla för att nå likabehandling.
   Jag inser att de praktiska och principiella problemen med att kategorisera människor kan vara för stora i det här fallet. Det går kanske inte att särbehandla. Men då måste arbetsmarknadens parter enas om en annan linje.
   Redan för tio år sedan gick LO, TCO och Saco samman för att hitta en gemensam strategi för mångfald i arbetslivet. I praktiken har det snarast blivit värre sedan dess.
   Nu måste ord bli till handling.

För ett par veckor sedan kom Rädda Barnen med en rapport som visade att segregationen i den svenska skolan har fortsatt att öka sedan 1998. Jan-Eric Gustavsson vid Göteborgs universitet, som gjort analysen, konstaterade att elever med goda förutsättningar fått det bättre och bättre, medan svagare elever fått allt svårare villkor i skolan.
   Skillnaden var störst mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund.
   Rapporten bekräftar bilden av ett delat Sverige. Vi har inte haft samma upplopp och kravaller som i Frankrike, och inte lika hårda rasistiska debatter som i Danmark. Men vi har ett växande problem.
   Frågan borde stå centrum för den politiska debatten under ett valår.
   Ändå är det påfallande tyst.

I gårdagens partiledardebatt berördes utanförskapet bara marginellt, och då mest som ett försök av Reinfeldt att sänka ersättningarna för arbetslösa och sjuka, i praktiken ett sätt att öka utanförskapet.
Vänstern håller å sin sida fast vid sin traditionella linje för full sysselsättning som ett sätt att minska segregationen. Det är en bra linje. Vid socialdemokraternas och LO:s valupptakt i Örebro förra veckan stod kampen mot arbetslösheten högt på dagordningen, tillsammans med äldrevården, kriminalpolitiken och en del andra i och för sig viktiga frågor.

Men inget om den marknadsutsatta skolan, den mekanism som mer än någon annan delat upp barn i ”lyckade” och ”misslyckade”. Nästan inget om den strukturella rasism som gör att människor med utomeuropeiskt ursprung inte får jobb, ens när de är väl meriterade för uppgiften.
   Den politiska högern står svarslös inför det delade Sverige. Socialdemokratin har en del svar, men torgför dem inte. Låt oss hoppas att det inte speglar det allmänna intresset för vår tids kanske viktigaste politiska fråga.

Jesper Bengtsson

Efter flera års resa ut i det okända har landets största och malligaste morgontidning till sist landat på planeten Bizarro.
   Hur ska man annars tolka söndagens toppnyhet i Dagens Nyheter, en artikel med rubriken: ”Många unga positiva till slopad Las”.
   Texten uppgav att en majoritet av svenska folket vill urholka anställningstryggheten i Las för de unga. Bland de yngre uppgav hela 64 procent att de stöder en sådan ”reform”.  Undersökningen var inte beställd av DN utan av centerpartiet, som bara några dagar tidigare krävt exakt den förändringen av Las. DN dolde inte varifrån de fått sina uppgifter, men när de presenterade undersökningen som dagens toppnyhet gjorde de sig ändå till megafon för ett politiskt parti. Samma exponering på annonsplats hade kostat en förmögenhet. Nu fick Maud istället draghjälp av den status DN:s nyhetsvärdering kan tänkas ge. Att artikeln var skriven av Henrik Brors, chef för tidningens politikavdelning, var säkert en extra bonus.
   Det finns också skäl att fråga sig om de som svarade på undersökningen verkligen visste vad frågan gällde. Syftet med förslaget, uppgav frågeställaren, är att ”flera unga ska få jobb och göra det lättare för företagen att nyanställa.”
   Vem skulle säga nej till det?
   Problemet är bara att Las redan i praktiken gör det lättare för företagen att sparka de yngre, eller rättare sagt de sist anställda. Den som jobbar ett halvår har mindre chans att få stanna än den som jobbat i 20 år på företaget.
   Den enda praktiska effekten av centerns ”reform” skulle vara att företagen ska slippa prata med facket innan de sparkar de unga. Ungefär så kunde frågan också formulerats. Handen upp den som hade stött centerns förslag då.
   Jag vet att många etablerade journalister för några år sedan var bekymrade över att DN var på väg att politiseras på nyhetsplats. Om helgens fadäs sätter normen för årets valbevakning är jag rädd att de har fått rätt.

Jesper Bengtsson

Det tycks bli ett tjänstedirektiv ungefär som facket vill ha det. Arbetsgivarna och högern i Europa har backat från den så kallade ursprungslandsprincipen. Det betyder att svenska arbetsmarknadsregler och svenska kollektivavtal även i fortsättningen kan gälla inom vårt lands gränser. Tjänstedirektivet ska inte heller omfatta skolan och vården, vilket gör att det även i framtiden går att kontrollera utvecklingen inom de sektorerna med politiska beslut.
   I alla fall om man ska tro på den uppgörelse som igår slöts i Europaparlamentet mellan den socialdemokratiska och den konservativa partigruppen.
   Det betyder inte att striden är helt avgjord. Parlamentet fattar sitt formella beslut först i nästa vecka. Därefter ska stats- och regeringscheferna säga sitt vid vårens toppmöte. Dessutom öppnar kompromissen för en översyn av det så kallade utstationeringsdirektivet, vilket skapar nya frågetecken.
   Men detta är ett stort steg på vägen. En avgörande delseger för Europas vänster.
   Nu måste facket och socialdemokratin sätta sig ned och fundera över nästa steg. Europa har stora problem, med hög arbetslöshet och social utslagning. Problemen är i princip gemensamma för hela EU¬-området. Tillväxten är för låg, välfärdsinstrumenten för trubbiga.
   För tio år sedan formulerade vänstern en ny EU-politik för sysselsättning, utbildning och jämställdhet. Punkterna fanns med i den så kallade Lissabonstrategin, som också innefattade ett program för ”grön tillväxt”.
   Kanske är det dags att damma av en del av de gamla texterna.
   Kanske måste vi hitta helt nya vägar.
   Nu kan den intressanta debatten börja.

Tänk så fort det gick. För knappt tio år sedan stoppade regeringen och riksdagen ett förslag om att öka polisens möjligheter att bugga misstänkta brottslingar. Det var under Laila Freivalds tid som justitieminister.
   Nu tycks en variant av samma förslag vara på väg att klubbas igenom riksdagen. I vår lägger regeringen fram ett förslag om att buggning ska bli tillåtet för brott där minimistraffet är fyra år.
   Trenden är tydlig. Hårdare tag. Mer befogenheter till polisen. Högre murar runt fängelserna. Straff hellre än vård.
   Under flera år tycks utvecklingen nästan ha varit ödesbestämd. Ingen sade emot. Inte på allvar. Nu är det ändrats. Bara under vintern har flera ledande tidningar, debattörer och politiker gått emot trenden.
   ”Det bästa man kan säga om denna yrvakna diskussion är att den handlar om ett viktigt och reellt problem, nämligen att den svenska staten i brotts- och terrorbekämpningens namn flyttat fram sina positioner på ett oroande sätt”, skriver Dagens Nyheter på ledarplats.
   Det märkliga är att den skärpta politiken inte har någon koppling till den faktiska utvecklingen. Brottsligheten 2006 ligger på ungefär samma nivå som den gjorde 1990. Riskerna för individen är kanske större i det moderna samhället, men det finns ingenting som säger att det blir bättre med hårdare tag. Länder med en skarp och repressiv kriminalpolitik har ofta högst brottslighet.
   Tyvärr tycks de politiska partierna ännu inte ha släppt piskan.  En bred majoritet kommer under våren driva igenom den hårdare politiken. Ibland är förslagen motiverade. Som recept för ett bättre samhälle fungerar det dock inte.

Jesper Bengtsson

När Maud Olofsson valdes till centerledare för några år sedan var hon partiets stora hopp. Hon skulle leda centern till nya framgångar, återförena partiet med folkrörelsen och en fallen storhet i svensk politik skulle åter resa sig.
   Jag undrar om de som gav Maud det förtroendet är nöjda nu, när det visar sig att hon är på väg att omvandla centern till ett av landets mest utpräglade högerpartier.
I en debattartikel i Dagens Nyheter kräver hon att lagen om anställningsskydd inte ska gälla för ungdomar. Hon vill med andra ord göra de unga helt rättslösa på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna ska få rätt att sparka dem utan rimlig orsak.
   Maud hävdar att detta ska leda till fler jobb i samhället. Kan någon förklara det för mig?
Varför skulle det bli fler jobb av att fler får sparken?
   I en intervju i samma nummer av DN kritiserar centerledaren den nya moderata politiken. Hon antyder att Reinfeldt blivit för mjäkig och att centern nu är det bästa partiet för landets företagare. Ett gott exempel på klassisk borgerlig kannibalism.
   Tyvärr är det inte det enda exemplet på att Maud placerat sitt parti i högerburen. Hon vacklar om kärnkraften, länge centerns enda ”vänsterfråga”, och hon har avfärdat alla uppgörelser över blockgränsen. Det samförstånd som tidigare kunde nås mellan folkrörelsepartierna s och c är ett minne blott.
   Kanske är det just därför centern står och stampar på sina låga opinionssiffror. Det blev ingen Maud-effekt.
   Det finns redan högerpartier i Sverige. Det behövs inte ett till.
   Frågan är bara vart centerpartisterna av den ”gamla” stammen ska vända sig. Vilket parti ska de rösta på i höst?
Jesper Bengtsson

Häromdagen antydde arbetslivsminister Hans Karlsson att det svenska EU-motståndet skulle öka om EG-domstolen slog fast att facket gjorde fel i det så kallade Vaxholmsfallet.
   Hans uttalande fick den svenska högern att gå i taket.
   Utpressning! ropade kristdemokraten Mats Odell.
   Vill ministern lämna EU? frågade upprörda journalister.
   En märklig reaktion. Alla som har den minsta inblick i det svenska samhällslivet inser att arbetslivsministern har rätt. Trots att facket är svagare än förr finns det fortfarande ett djupt folkligt stöd för den svenska modellen och de fackliga organisationernas rätt att teckna kollektivavtal. Under konflikten i Vaxholm förra vintern fylldes de liberala ledarsidorna av förakt mot den svenska modellen. Samtidigt visade flera opinionsundersökningar att stödet för facket ökade.

Konflikten utlöstes när det lettiska byggföretaget Laval vägrade teckna svenska kollektivavtal när de skulle bygga en skola i Vaxholm. Fackförbundet Byggnads blockerade arbetet. Med tiden har konflikten utvecklats till en av de principiellt viktigaste sedan Sverige gick med i EU för drygt tio år sedan.
   Den ideologiska högern har alltid betraktat EU som ett verktyg för att genomföra nyliberala reformer som de misslyckats med att få stöd för på hemmaplan. Självklart skulle det folkliga missnöjet med EU öka om de lyckades. Självklart påverkas fackets syn på EU om man, mot alla tips, skulle förlora i EG-domstolen.
   Ändå: på längre sikt måste facket och den politiska vänstern ha kraft att vända på perspektivet. Det vore förödande om alla goda krafter spelade med i den allmänna negativa EU-opinionen. Det vore som att lämna walk over i vår tids ödesfråga: politikens möjlighet att internationaliseras i samma takt som näringslivet.

Själv väljer jag att tolka de senaste årens många protester mot högervridningen av EU som en europeisering av den politiska debatten, inte en nationalisering.
   Kanske började det med protesterna mot kriget i Irak. När miljoner människor i Europas städer gick ut på gatorna vid ett och samma tillfälle och sade NEJ! Inget krig i vårt namn. Därefter har miljörörelsen mobiliserat gränsöverskridande för hårdare kemikalieregler i EU. Facket och vänstern har gjort gemensam sak i kampen mot tjänstedirektivet. Och för bara några veckor sedan strejkade Europas hamnarbetare mot det så kallade hamndirektivet, som sedan röstades ned i Europaparlamentet.
   Samma tendens slår nu igenom i Vaxholmsfallet. En samlad europeisk fackföreningsrörelse har uttalat sitt stöd för LOs rätt att använda konfliktåtgärder mot de arbetsgivare som vägrar teckna kollektivavtal. Och, som LOs Erland Olausson påpekat, så är det inte heller en konflikt mellan det ”gamla” och det ”nya” Europa. Den estländska fackföreningsrörelsen har uppmanat sin regering att stödja svenskarna. Facken i Lettland har snackat ihop sig med LO i Sverige om att respektera varandras arbetsrättsliga regler.
   Protektionism och bakåtsträvande? Knappast.
   Kanske är det i själva verket Europa vi ser födas i protesterna mot nyliberalismen.

Jesper Bengtsson