I över 30 år har Lisbet Petersson jobbat på Posten. Hon är postkassör, hennes själ och hjärta finns hos Posten.
   Nu ska hon istället gå till Svensk kassaservice när hon går till jobbet. Nej, hon har inte bytt arbete. Det är bara Posten som valt att än en gång ändra hennes tillvaro.

Lisbet Petersson är en mycket positiv person. Det märks när hon kommer mot mig i lilla Ljungbyholm utanför Kalmar där hon både bor och arbetar.
   – Jag älskar fortfarande mitt jobb, säger hon och ler stort.
   Av hennes fortsatta berättelse förstår jag att det inte är Postens förtjänst att hon känner så.
   I slutet av 60-talet utbildade sig Lisbet till postexpeditör på Postskolan i Malmö. Hennes handledare under praktiken tyckte att det här verkligen var något som passade ”fröken Johansson” och så började Lisbet på Posten på riktigt.
   – Jag har trivts så bra. Det har varit varierade arbetsuppgifter och trevligt med arbetsgemenskapen. Jag har tyckt om kontakten med kunderna. Nu är alla bara arga hela tiden. Vi postkassörer får ta allt!

Inte ens frimärken
I Ljungbyholm är det ”utrullat” som Posten säger. Det betyder att här inte längre finns något postkontor. Det som finns är Svensk kassaservice. Det är inget där som får en att tro att man går in på Posten, och det gör man ju inte heller. Svensk kassaservice står det neutralt utanpå byggnaden. Inget postemblem, inget blått och gult som är Postens färger. Där inne, på Lisbets och åtta lantbrevbärares dagliga arbetsplats, är det kalt och tomt.
   – Visst är det hemskt, säger Lisbet. Inga affischer får vi längre. Vad skulle vi annonsera om? Vi säljer ju inget längre. Inte ens frimärken. Den där har jag satt upp bara för att du skulle komma.
   Lisbet pekar på en Alla hjärtans dag-affisch från Posten som tronar ensam på en sliten vägg.
   Runt omkring den syns spår av svunna tider. Märken efter hyllor som innehållit Postens produkter. Nu finns här absolut ingenting. Varför skulle det göra det förresten? Det Svensk kassaservice har hand om och som är Lisbets arbetsuppgifter är in- och utbetalningar.
   Några meter bort ligger ICA Stinsen. På dess vägg sitter Postens emblem, precis intill pantautomaten sitter en liten hylla med några ensamma vykort, några madrasserade kuvert och en väggfast hylla att stå och skriva vid. Här sitter också en liten klocka man kan ringa på. Då ska personalen komma och hjälpa till att ta emot eller lämna ut paket. Här står jag och Lisbet och väntar på att hon ska kunna skicka iväg redovisningen från dagen innan. Vi väntar och väntar. Det är väl inget konstigt med det? Ica-personalen har annat att stå i. Det här är ju en mataffär.
   – Första gången jag kom in här gjorde det ont i mig när jag såg den här lilla hörnan. Jag gick ut och grät. Vad är det med dig Lisbet, tänkte jag. Men jag kunde inte hjälpa det. Det kändes hemskt. Jag har till och med drömt mardrömmar.

Folk klagar på ”nya Posten”
Lisbet berättar om kollegor som mår så dåligt att de inte vågar gå ut längre i de små samhällen där de bor. Överallt hoppar folk på dem och klagar på ”nya Posten”.
   – Var jag än rör mig vill folk berätta vad de tycker om de förändringar som skett. Jag tror att postkassörer är ett väldigt lojalt släkte. Jag hjälper fortfarande till med det jag kan trots att det kanske inte längre ingår i mina arbetsuppgifter. I lördags var jag på en fest och det var ingen som började prata med mig om Posten. Det var så skönt!

Maria Persson

GÅ TILL

• FÖRSTA delen i temareportaget
  
  
• Tillbaka till översikten
  
  
• Månadens nyhetsöversikt.
  
  
• Månadens utrikesnyheter.
  
  

• Index för 2001
• Tidigare temareportage

KONTAKT

   Seko-magasinets webbredaktör

   Tipsa Seko-magasinet


© Seko-magasinet. Citera gärna våra webb-sidor, men glöm inte ange källan.