– Jag har jobbat utomhus hela mitt liv och det vill jag fortsätta med, säger Lars-Erik.
   Han har jobbat på Midlanda flygplats utanför Sundsvall sedan 1995 och är en av sex på sitt skift. Gubbarna, för det är bara män, sköter all fält- och ramptjänst som innebär att hålla banan fri från snö och is, sopa, tömma toaletter, fylla på vatten, lasta och lossa gods, avisning, städa flygplan, sköta cateringleveranserna från flygplatsrestaurangen, vinka in och ut flygplan med mera. Arbetsrotationen finns där alldeles av sig själv. Har man varit ute och lastat ett par plan så gör man något annat när nästa plan kommer. Då står en kollega där redo att lasta av bagaget utan att någon behöver påpeka att man vill bytas av.
   – Vi har automatiskt arbetsfördelning och det funkar bra.

Stort ansvar
Arbetet är tungt och stressigt framför allt när snön kommer. Då ökar bemanningen från sex till åtta på varje skift men det räcker ändå inte tycker Lars-Erik. Han vill ha in fler.
   – Jag har varit snöröjningsledare några gånger nu och det är ett stressigt och ansvarsfullt arbete. Man har ansvaret för att banorna röjs och att hålla koll på friktionsvärdet på banan, det vill säga det värde som piloten använder för att räkna ut den exakta bromssträckan. Vinden viner, snön vräker ner och det är kallt. Man ska jobba effektivt men ändå noggrant och samtidigt veta att ett plan cirklar och väntar på att få landa. Som ny snöröjningsledare skulle det vara bra att ha en erfaren kille bredvid sig i bilen, som kan vara bollplank, ge råd och stöttning.

Slog ut två framtänder
Ramptekniker lastar och lossar uppåt 25–30 ton post per kväll. Lars-Eriks dröm är att man bygger om alla flygplan så att de får fyrkantiga bagageutrymmen och fyrkantiga öppningar. Då skulle man kunna lasta väskorna på containrar och köra dem ombord.
   – Kroppen tar mycket stryk av de konstiga ställningarna man tvingas jobba i. Och det händer olyckor. Jag slog ut två framtänder när jag kastade en väska utan att se hur stor den var. Jag skulle vilja känna mig säker på att arbetsgivaren verkligen tar ansvar för mig om jag blir arbetsskadad och utsliten. I dag känner jag mig inte så säker på att de skulle göra det.
   – Och där kommer fysträningen in. Vi får ett årskort på ett gym inne i stan men jag hinner aldrig gå. Jag vill ha ett gym här och schemalagd träning för annars blir det inte av. Jag kan ju inte gå ifrån när vi är kort om folk men om det var inplanerat skulle det gå. Träning är viktigt för att förebygga skador eftersom jobbet är så tungt.
   Ett annat önskemål är att avisningen som idag görs från en korg på en kranbil ska göras från en sluten bur. Nu får man all het glykol över sig och måste duscha efter varje avisning. På Arlanda och många andra flygplatser sitter ramppersonalen inne i en bur och sköter avisningen.

Arbetar skift
Lars-Erik är nöjd med arbetskläder och verktyg. Det finns det man vill ha men han skulle vilja ha nyare fordon. Bekvämare, tystare och starkare.
   Arbetstiderna är ett kapitel för sig. De arbetar i skift och jobbar var tredje helg. Men när de börjar de olika skiften varierar mycket. Fortfarande efter sju år har Lars-Erik svårt att veta vilken tid han ska jobba utan måste kolla på schemat. Han önskar sig jämnare skift. Samma tider varje dag i en vecka åtminstone.
   – Familjen får ju ta mycket. Vi har två barn så min fru drar ett tungt lass.

Birgitta Forssell

GÅ TILL

• FÖRSTA delen i temareportaget
  
  
• Tillbaka till översikten
  
  
• Månadens nyhetsöversikt.
  
  
• Månadens utrikesnyheter.
  
  

• Index för 2001
• Index för 2000
• Tidigare temareportage

KONTAKT

   Seko-magasinets webbredaktör

   Tipsa Seko-magasinet


© Seko-magasinet. Citera gärna våra webb-sidor, men glöm inte ange källan.