– I mitt team är jag den bäst betalda kvinnliga vårdaren. Jag tjänar 15.575 kronor i månaden. Den bäst betalde manlige vårdaren i teamet tjänar 18.350 kronor. Löneskillnaden har inte med utbildning och kompetens att göra, jag har mer utbildning. Men han har jobbat fyra år längre. Att det kan skilja i lön är okej – men inte så mycket, säger Pia Murray som är vårdare på Boråsanstalten.

Medellönen för kvinnliga vårdare på kriminalvårdsmyndigheten i Borås ligger 807 kronor lägre än för manliga vårdare. Efter förra gången det löneförhandlades kom flera klagomål på att kvinnorna fått mindre del av potten. I årets löneförhandlingar sattes kvinnorna i fokus, enligt arbetsgivaren.
   Resultat? Den genomsnittliga löneökningen för kvinnorna blev två kronor högre än männens: 507 kronor istället för 505.
   Med den takten är det långt kvar innan lönegapet fylls igen.
   Ändå är varken Pia eller hennes arbetskamrater mest upprörda över att kvinnorna som grupp ligger betydligt sämre till än männen i lönehänseende. I stället är det godtyckligheten vid löneförhandlingarna som får känslorna att svalla.
   – Individuella löner förutsätter fullständig objektivitet hos dem som sätter lönerna. Det är en utopisk modell. Ledarskapet inom kriminalvården fungerar bristfälligt och lönesättningen känns slumpmässig, säger Dag Bergenheim.
   – Det blir godtycke i systemet. Är man obekväm och ifrågasätter upplevs man som ett hot. Den ideala chefen borde klara att bortse från det, men en sån chef finns nog inte. Det är svårt att vara objektiv och rättvis, säger Christer Torstensson som är fackombud.

Lönsam handuppräckning
– Jag tycker att alla ska ha lika mycket betalt för samma jobb, men jag ser bara att gapet över mig inte minskar medan de som är under mig börjar nafsa mig i hälarna. Ingen diskuterar löner med oss inför löneförhandlingarna, vi får bara besked efteråt men ingen förklaring på varför man satt den lön man satt, säger Roy Pidriksons.
   – Vår teamchef, som ska bedöma oss, hade semester under löneförhandlingarna... , säger Dag.
   – ...det säger väl allt om intresset för i-lönesystemet, fortsätter Christer.
   En av stötestenarna heter funktionstillägg. Tanken är att den som åtar sig en uppgift utöver vårdvardagen ska få ett påslag på lönen för det.
   – Det kan bli en lönsam handuppräckning vid ett enda möte, konstaterar Dag krasst.
   Lönepåslaget avgörs bara av hur många extra uppdrag, funktioner, man har – inte om man sköter dem eller ej, menar vårdarna.
   – Funktionstilläggen borde följas upp. Det kan vara så att jag tagit sju uppdrag, men bara klarar att sköta två... men ingen reagerar för det görs ingen uppföljning, säger Pia Syrén.

Vikarierna får mer
De är också överens om att ett tillägg som en gång kommit in i den individuella lönen inte försvinner även om någon annan tar över funktionen.
   – Det känns som om folk blir snikna av funktionstilläggen. Det vore bättre om alla hade en bra lön i grunden och tog till sig funktioner efter intresse. Då skulle jobbet bli bättre gjort, säger Henrik Damgren som också är fackombud.
   Men det är inte alla funktioner som ger lönetillägg.
   – Om man får betalt eller inte för en funktion beror delvis på vem som gör den, säger Pia Syrén och fortsätter:
   – Det är fint att vara med i insatsstyrkan. Men det är ingen av de kvinnliga vårdarna ens tillfrågade om att vara. Jag är med i debriefinggruppen, det är helt legalt för kvinnor och gruppen består av fem kvinnor och en man. Men det ska inte synas i lönekuvertet, i stället sägs det att vi ska lägga pengarna på aktiviteter. Det är lite sjukt.
   Vikariernas löner är en annan het lönepotatis.
   – Det har hänt flera år i rad nu att sommarvikarierna kommer in och får mer betalt än oss fast anställda. Jag, Pia Syrén och Pia Murray är utbildningsledare. Vi tar hand om vikarierna när de kommer och handleder dem. Ändå ser vi att vikarierna inte bara har hundralappar mer än oss i månaden utan tusenlappar. Det skapar en enorm frustration, säger Christer.
   – Det ger ju den fasta personalen ett klart budskap om vad de är värda, konstaterar Dag.
   Trots bristerna är vårdarna i Borås inte beredda att helt klassa ut de individuella lönerna än.
   – Tanken är ju god. Att få betalt för det man gör, säger Henrik.
   – Ska tarifflönerna komma tillbaka, så måste man ha bonustillägg också, för det extra arbete man utför. Ingen ska bara kunna glida med på sina tjänsteår. Arbetsprestationen ska styra, säger Roy.

Basarbetet måste uppvärderas
– Man borde föra samtal med alla, som mellan beställare och leverantör. Göra upp vad som förväntas och vad det ger betalt. Och sen följa upp att det fungerar. Man ska få möjlighet att utveckla sina brister, tycker Dag.
   Inför nästa avtalsrörelse är de eniga om att basarbetet med klienterna måste värderas mer.
   – Men det viktigaste är att man skapar en modell som motverkar den subjektivitet som vi lönesätts efter i dag. Vi måste få veta vad som förväntas av oss. I dag upplever alla det som flummigt, säger Christer.
   – Kriminalvårdsstyrelsen borde göra en rejäl revision av i-lönesystemet. Se efter vad som brustit och varför. Systemet spricker ju om man inte vet vad lönen bygger på. Görs ingenting kommer i-lönesystemet att kollapsa, säger Dag.

Anita Fors

Kvinnorna halkar efter

Löneskillnaden mellan kvinnor och män inom kriminalvården har ökat mest bland den fjärdedel av vardera könet som tjänar minst. 1995 tjänade de lägst betalda männen i genomsnitt 100 kronor mer i månaden än de lägst betalda kvinnorna. I februari 2000 var skillnaden 925 kronor.
   Så här har medianlönen (fast månadslön) ändrats för kriminalvårdarna:

Källa: Kriminalvårdsstyrelsen


GÅ TILL

• NÄSTA del i temareportaget
  
  
• Tillbaka till översikten
  
  
• Månadens nyhetsöversikt.
  
  
• Månadens utrikesnyheter.
  
  

• Index för 2000
• Index för 1999
• Tidigare temareportage

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör

Tipsa Seko-magasinet


© Seko-magasinet. Citera gärna våra webb-sidor, men glöm inte ange källan.