SEKO-magasinets temareportage november 2000

Flytten går söderut / del 2

november 2000

Veronica ville tillbaka till storstan

Efter fem och ett halvt år i Tierp gav Veronica Carlsson och hennes sambo upp. De flyttade tillbaka till Stockholm, tillbaka till jobb och framtidsmöjligheter.
   – Jag såg plötsligt framför mig hur jag som sextioåring fortfarande skulle vara timvikarie inom hemtjänsten i Tierp och bestämde mig tvärt för att göra något.

Veronica som är 28 år arbetar idag på handikappservice på Arlanda flygplats. Hon flyttade till Stockholm för två år sedan tillsammans med sambon Markku som är kranförare och golden retrievern Bamse. De fick tag i en lägenhet i ett bra område i Märsta och har efter två år kommit in i både jobb och boende.
   – Jag kan fortfarande inte fatta att vi fick lägenhet så fort men man får tacka och ta emot.
   Jag träffar Veronica mitt i respulsen på terminal fem på Arlanda. Den här dagen ligger dimman tät över flygplatsen och flera plan cirklar över flygplatsen och väntar på bättre sikt.
   Veronica och fyrtio andra på handikappservice servar alla som behöver rullstolshjälp till och från flygplanen. De möter med rullstol när ett plan landar, går ombord och lyfter om det behövs, och kör sedan passageraren till färdtjänst eller vart de nu ska.
   – Det är ett omväxlande och intressant jobb.
   Ibland har vi hur mycket som helst att göra och andra dagar kan det vara lugnare. Jag tycker om miljön. Folk ska iväg, det ligger spänning i luften och det är lite bråttom.
   Veronica är uppvuxen i Tumba, söder om Stockholm och det var där hon och hennes kille bodde innan de lämnade storstaden.

Ett skolhus på landet
Markku hade köpt ett gammalt skolhus på landet utanför Tierp några år tidigare. När han blev arbetslös i början på nittiotalet och när Konsum där Veronica jobbade extra bestämde sig för att göra sig av med alla vikarier började de vara uppe i sommarhuset mer och mer.
   – Plötsligt märkte jag att vi nästan aldrig var hemma. Vi åkte dit bara för att vattna blommorna och då kändes det så dumt att betala en extra hyra så vi sa att vi testar att bo i Tierp på heltid. Det blev fem och ett halvt år, säger Veronica.
   Det var speciellt att bo i ett litet samhälle. Visserligen inte längre bort än tjugo mil från Stockholm men ändå ganska isolerat. Alla kände alla och det tog tid att komma in i gemenskapen. Veronica och Markku hade ingen anknytning till orten.
   – Det lossnade när jag började jobba extra i köket på ett ålderdomshem, då såg de att jag var en helt vanlig människa, säger Veronica med ett skratt. Hon hann jobba både i köket och som biträde på ålderdomshemmet och sista tiden inom hemtjänsten.

Viktigt med ett bra jobb
Men jobben fungerade aldrig riktigt bra. Veronica fick vikariat på vikariat och kunde aldrig planera mer än ett par månader i taget.
   – Fastän jag visste att det skulle bli ett nytt vik när det gamla tog slut så kunde jag ju aldrig vara säker. Och jag hade bara 80 procents tjänst inom hemtjänsten och det blir inte mycket pengar kvar efter skatt om heltidslönen ligger på 12.600 kronor i månaden. Nu tjänar jag 15.000 i månaden och till det kommer ett ob-tillägg som ligger på cirka 1.500 kronor.
   – Jag tycker inte livet är dyrare här i Stockholm förutom att man blir lockad att handla mer kläder. Men där gick pengarna åt till bensin. Dessutom är det mycket större utbud på mataffärer här så man kan handla ganska ekonomiskt om man vill.
Veronica och Markku tvekade inte att flytta när de märkte att det inte längre kändes bra i Tierp.
   – Och skulle jag bli arbetslös och vara tvungen att flytta för att få jobb skulle jag göra det en gång till. För mig är det viktigt att jobbet fungerar, däremot kan jag bo lite varstans bara det är trevligt.
   Livet på landet var inte bara idyll. Skolhuset var gammalt och kallt. Och hade utedass och inget vatten inomhus.
   – Vi var typiska nollåttor, skrattar Veronica och berättar att de gav upp efter ett par år och flyttade in i en ungdomslägenhet i Tierp city.
   – Men jag kan än idag sakna att bo riktigt på landet. En nackdel här i Stockholm är helt klart stressen. Och att vi faktiskt gjorde mycket mer grejer när vi bodde i Tierp. Och det kanske konstigaste av allt är att jag hade mer kontakt med mina gamla kompisar från Tumba då än nu när vi bor i närheten av varandra.

Hunddagis åt Bamse
Luftfartsverket är också en bättre arbetsgivare än kommunen i Tierp var. Veronica får fri sjukvård, fria mediciner, rikskuponger och tillgång till ett friskvårdshus.
   – För mig som har haft diabetes sedan jag var tre år är det ganska viktigt att hålla igång.
   Från början var Veronica orolig för att hunden Bamse som var van vid skogar och frisk luft skulle få ett mycket sämre liv efter flytten. Men även det har löst sig.
   – Vi har fixat hunddagis till Bamse tre dagar veckan för annars måste han vara ensam tio–tolv timmar i sträck eftersom jag arbetar långa pass åt gången. Nu känns det mesta bra.

Birgitta Forssell

GÅ TILL

ÖVRIGT

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör