SEKO-magasinets temareportage oktober 2000

utbränd / del 2

oktober 2000

En dag rasade Ira ihop

– Jag får ett lyckorus när jag klarar dagen. Såna små saker som friska människor kan skratta åt. Att diska. Titta på tv. Jag har varit så lågt nere att jag inte ens kunnat skriva mitt namn och personnummer på blanketten till försäkringskassan.
   För sju månader sedan kollapsade Ira. Utbränd. Nu är hon på väg tillbaka till vardagen.

– Jag har fått höra: ”Men Ira, du som är så stark, hur kunde du hamna i det här?” Men det hjälper inte att vara stark, snarare tvärtom. Den som är viljestark ger inte upp förrän kollapsen kommer. Det kan drabba precis vem som helst.
   Det säger Ira Vehmanen. Hon började på SJ som 20-åring. Efter tre års städande tog hon 1987 steget över till växlingen, och där blev hon kvar.
   – Jag har älskat det jobbet. Det är fritt. Det var kul att hoppa in i ett så mansdominerat jobb, och klara det. SJ var mitt liv. Jag hade RC-loken med mig i sängen.
   Saknaden syns ett ögonblick i hennes ansikte, där hon sitter med kaffekoppen i den välordnade lägenheten i en av Göteborgs förorter.
   Men så kom nya tider. SJ:s beslut 1998 att lägga ner det mesta av verkstadsjobben i Göteborg var starten.
   – När reparatörerna fick gå fick vi hoppa in och ta över en del arbetsuppgifter. Jobb som innebar mer ansvar. Det blev många och stora förändringar på en gång.

Beordrad övertid
De nya arbetsuppgifterna krävde utbildning, vilket i sin tur ledde till ökad belastning på dem som var kvar på jobbet eftersom inga ersättare togs in under tiden.
   – Vi var så få ute i produktionen, så det blev mycket övertid. Tog du inte frivillig övertid blev du beordrad. Man kunde i princip jobba dygnet runt, och alla ställde upp. När man tänker tillbaka var det ju fel. Det handlade ju om säkerhetsarbete. Nu är jag bara så otroligt tacksam för att ingen olycka hände på jobbet.
   Under hösten blev situationen på jobbet ännu värre. Växlarna blev utan turfördelare och Ira som skulle veta sitt schema 14 dagar i förväg fick istället sina turer utlagda från dag till dag.
   – Det blev jättesvårt för mig, som är ensam med Linus som är sex år idag. Jag kunde ha planerat för att nästa dag skulle bli en vanlig dagisdag, och på eftermiddagen kunde de ringa från jobbet och säga att jag skulle jobba natt i stället. Vi hade inget liv.
   Ira slets mellan lojaliteten med jobbet och arbetskamraterna och behovet av att finnas till för Linus och kunna planera sin vardag.
   – En dag var jag så uppe i varv att jag stod på parkeringen efter jobbet och inte visste var jag skulle hämta Linus. Jag visste inte var jag hade lämnat honom.

Gick som i ett vakuum
Sen kom kollapsen. En dag i februari rasade Ira ihop hemma.
   – Jag fungerade inte längre, hade fullständigt slagits ut som människa. Jag kunde inte koncentrera mig när någon pratade med mig utan svarade helt galet. Hade minnessvårigheter. Blev oerhört ljudkänslig. Och så orkade jag ingenting, gick som i ett vakuum.
   – Min värld krympte. Jag blev beroende av mina nära och kära. Och fortfarande kan jag inte gå in i en stor affär och handla utan att ha en vuxen person med mig.
Ira hamnade på företagshälsovården, Previa.
   – Jag hade tur. Jag fick träffa en helt underbar läkare, Ulf Becker, som kan det här med utbrändhet. Och så fick jag en beteendevetare, Bo Bergström, att gå till. De är min livlina.

Beroende av vänner
I slutet av sommaren kom en ny period. Då kom den stora depressionen, något Ira inte var beredd på.
   – Det började en söndag när jag kände mig riktigt sjuk, med hög feber. Jag åkte till en läkare – som inte hittade några fel. Nästa dag tog jag mig knappt ur sängen. Jag kände mig dödsjuk och åkte till akuten. Men de hittade fortfarande inga fel. Jag hade inte ens feber, trots att det kändes som om kroppen brann.
   På akuten konstaterade de att Ira inte var kroppsligt sjuk, utan skickade tillbaka henne till sin vanliga läkare på Previa. Nu har Ira medicinerat i fyra veckor, för att bemästra depressionen, och börjar må bättre.
   – Min pappa bor här nu en tid. Bara att han finns här är tryggt. Ensamheten har skrämt mig fruktansvärt.
   Ira har också varit noga med att prata öppet med sonen Linus; förklara att det inte är hans fel att mamma är trött och ledsen.
   – Linus är mitt allt. Han är en trygg liten kille, men vi har också haft stor hjälp av både dagis- och skolpersonal.

En kurs blev vändpunkten
Den riktiga vändpunkten kom i slutet av september. Ira fick frågan om hon ville åka på en rehab-vecka för långtidssjuka med temat utbrändhet och stress, som SJ ordnat.
   – Den veckan öppnade så många portar. Nu inser jag att det inte var mitt fel.
De fyra dagarna på kursgården Storvallen fylldes av samtal och utomhusaktiviteter som fjällvandring.
   – Jag fick veta mycket om mina rättigheter som jag inte haft en aning om tidigare. Rehab ligger så långt ner på listan, det prioriteras inte alls. Jag blir riktigt arg när jag tänker på det.
   Men mest gav kontakterna med de andra sju långtidssjuka SJ-anställda som var med.
   – Det var så otroligt skönt att träffa människor som gått igenom precis samma sak. Det har jag saknat här i Göteborg.
   Ira går och hämtar ett litet kuvert med små handskrivna papperslappar i: en övning från Storvallen, som gick ut på att alla skulle skriva några ord om alla de andra.
   Överst ligger en lapp med orden: ”En snäll och ärlig tjej, som kan bli vad hon vill”.
   – De här ynkliga små lapparna stärkte mig så otroligt. ”… som kan bli vad hon vill” står det. Tänk att så små, små ord kan få dig att må så mycket, mycket bättre.
I november ska gruppen träffas igen, två dagar i Norrköping.

Har fått omvärdera allt
Fortfarande är Ira trött – på alla plan – men gnistan har börjat komma tillbaka:
   – Mitt mål är att bli frisk, bli en hel människa igen. Men ännu en tid får jag bara tänka en dag i taget, annars stupar jag igen. Just nu är jag i en fas där jag inte riktigt vet vem jag är. Det skrämmer mig lite, för jag vet inte vem jag är om ett halvår. Jag har fått värdera om allt.
   – Jag vill få tillbaka glädjen! Kanske ta upp något fritidsintresse igen. Jag var mycket sportig tidigare. Viljan börjar finnas där. Och det känns skönt!

Anita Fors

GÅ TILL

ÖVRIGT

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör