SEKO-magasinets temareportage oktober 2000

utbränd / del 1

oktober 2000

Jan är långsamt på väg tillbaka till livet

– Ja, det är nog såna som jag som blir utbrända. Men vi är trots allt ganska många, vi som bryr oss om vår arbetsplats och som har svårt att släppa jobbet på fritiden. Det säger Jan Rodhin, tidigare förste skötare på rätts-psykiatriska kliniken i Huddinge, numera sjukpensionär.

Det var den fjärde mars 1998 som det brast för Jan. Han hade precis avslutat ett arbetspass och var på väg hem. Mitt på Essingeleden i centrala Stockholm så orkade han inte längre. Han stannade bilen, slog på varselljuset, ställde sig vid vägkanten och bara grät.
   – Den dagen glömmer jag aldrig.
   Jan serverar kaffet och håller fram fatet med smörgåsar med pålägg av ost, skinka och lax. Det har gått nästan två år sedan Seko-magasinet förra gången skrev om Jan och hans utbrändhet.

Brist på struktur
– Det var många som ringde mig efter den artikeln. De hade samma symtom och erfarenheter som jag, och ville ha råd för hur de skulle bete sig. Mitt tips var att de skulle vända sig till sin företagshälsovård.
   – Det var den som hjälpte mig.
   Jan har inte blivit frisk. Han har fortfarande symtom på utbrändhet. Men han har blivit mycket bättre. För två år sedan kunde han inte sova, han hade ständig muskelvärk och kunde inte koncentrera sig tillräckligt länge för att läsa ens den kortaste text.
   Varför han gick rakt in i den mentala väggen förklarar han med två faktorer:
   – Jag är den jag är och jag jobbade i en dålig arbetsmiljö.
   På den rättspsykiatriska kliniken i Huddinge gör man undersökningar av personer där domstolen vill ha ett utlåtande om att den häktade är mentalt sjuk eller inte. När Jan berättar om sin arbetsplats så blir det en historia om gott kamratskap, skämt och vänliga gliringar. Men det var också, enligt Jan, ett ställe med brist på struktur, grupper som drog åt olika håll, dålig ledning och mycket motsättningar.
   – Chefer har kommit och gått, och den ena konsulten efter den andra har kallats in för att lösa problemen. Men ingen har lyckats. Framför allt så har bristen på struktur varit förödande.
   Jan kunde inte låta bli att lägga sig i. I brist på en formell ledare på kliniken med förmåga att leda så blev han en av de informella ledare som tog över. Han fick också alltfler uppdrag, blev klubbordförande, huvudskyddsombud och satt i avdelningsstyrelsen, ständigt beredd att hjälpa till.

Behov av bekräftelse
– Jag vet inte hur många lediga dagar som jag har ägnat åt arbetskamrater som har haft det ena eller andra problemet. Ibland har det varit rent fackliga frågor men lika ofta personliga problem som kompisarna velat prata om.
   – Jag trodde att jag kunde ändra världen. Det som drev mig var ett ständigt behov av bekräftelse.
   Så rullade det på. Ända till den fjärde mars 1998. Då allt fick ett plötsligt stopp.
   – Den första tiden efter att jag klappade ihop så var allt ett rent helvete. Jag var rent fysiskt rädd för att åka ned till stan, eftersom jag hade en massa konstiga tankar om att folk var ute efter mig.
   – Sen fick jag så mycket aggressiva känslor att jag blev rädd för mig själv. Som tur var fick jag snabbt kontakt med läkare, fick medicin som dämpade min ångest och aggressivitet samtidigt som jag började i terapi.

Terapin fortsätter
Det var mer än två år sedan. Långsamt har Jan återvänt till livet. Men han är långt ifrån bra. Terapin fortsätter. Han har också fått förtidspension.
   – Jag är 59 år idag och jag vet inte om jag någonsin blir frisk. En sådan här sjukdom tar lång tid att bota. Visst har det gått framåt. Men om jag ska göra något under press så känner jag fortfarande av den där mardrömslika stressen.
   Men mycket har blivit bättre. I somras kunde Jan börja läsa igen. Han och hans fru Marianne har också ägnat sommarmånaderna åt att resa runt i Stockholms skärgård, intensivt letande efter ett hus. Jan har ett stort naturintresse och skärgården är en spännande miljö.
   – I framtiden hoppas jag kunna bo både i skärgården och här i Sollentuna. Snart så får vi bredband och då ska jag börja skriva insändare och delta i debatten.

Börjar bli fri
Jan har börjat se framåt. Men den största förändringen är nog att han inte tänker tillbaka lika mycket. Rättspsyket i Huddinge, och allt som hände där, får allt mindre betydelse. En del goda vänner från den tiden finns fortfarande kvar, men tankarna snurrar inte längre kring olika händelser.
   – Det är inte så ofta som jag pratar om rättspsyket idag. Då är det betydligt viktigare att jag börjar bli fri. Idag kan jag fylla min vardag med andra saker. Men för en gångs skull är det jag som bestämmer hur dagen ska se ut.

Björn Forsberg

GÅ TILL

ÖVRIGT

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör