SEKO-magasinets temareportage september 2000

Utan jobb i flera år / del 2

september 2000

"Det är inte mig det är fel på"

– När min sjuåriga dotter Hannah häromdan fick tio kronor av sin pappa till glass så köpte hon en för sex kronor och kom med det som blev över för att hjälpa mig att spara till ett nytt tak på vårt hus, berättar Ann-Katrin Johansson.

Ann-Katrin har varit arbetslös sedan den 15 december 1991. Det var då som hon fick sluta sitt jobb på Zakrisdalsverken i Karlstad. Där jobbade hon med att tillverka minor och granater. Men i takt med den ökade avspänningen i världen så minskade behovet av försvarsindustri. Zakrisdalsverken lades ned och alla jobb försvann.
   – Jag trivdes där, vi var ett bra gäng och hade roligt tillsammans.
   Vi sitter i Ann-Katrins kök i huset i Grums, två och en halv mil väster om Karlstad. Trots att det har gått nästan ett decennium sedan hon hade sitt senaste jobb med lön är hon långtifrån knäckt.
   – Det är ju inte mig det är fel på. Jag har gjort allt som bara är möjligt för att hitta ett jobb. Jag har också pluggat och är nästan klar med min gymnasiekompetens, och just nu läser jag på mitt datorkörkort.
   Ann-Katrin har också tagit alla möjligheter till olika alu-jobb. Hon har gjort allt från att arbeta i affär till att sticka åt Röda Korset.
   – Det gäller att ta vad som erbjuds. Det känns också bättre att man gör något för de pengar man får i a-kassa i stället för att man bara får pengar utan motprestation.

Brist på pengar
Men det är inte i Grums som alla nya jobb finns. På ortens stora arbetsplats, Gruvöns pappersbruk, råder det anställningsstopp, och jobben inom vården och barnomsorgen räcker inte till alla.
   – Ska man få jobb på dagis nuförtiden så måste man vara utbildad förskollärare. Min egen dröm är att bli barnmorska eller ännu hellre arkeolog. Men det är långa utbildningar båda två.
   – Så det gäller kanske att vara mer realistisk. Fast någon form av högskoleutbildning kan jag tänka mig.
   Ann-Katrin är 41 år och ensamstående mor. Hela Hannahs liv har hon varit arbetslös. Det har varit både på ont och gott. Hon har funnits till hands för dottern samtidigt som den lilla familjen ständigt har haft brist på pengar. 580 kronor per dag, före skatt, är inte mycket att leva på när man är arbetslös år efter år.
   – I år hade vi ingen semester alls och förra sommaren åkte vi över dagen till Liseberg i Göteborg. Det var allt vi hade råd med. Men jag tror inte Hannah lider. Hon vet ju inget annat.

Långtifrån sysslolös
Men även om Ann-Katrin är arbetslös är hon långtifrån sysslolös. I sommar har hon drygat ut hushållskassan med att plocka svamp och hon är med i en hantverksförening.
   – Jag stickar tröjor och målar krukor. Sedan säljer jag det i föreningens affär. Det ger ju inga pengar men man får ihop till nytt material i alla fall.
   På datakursen pratade klassen häromdagen om positiva och negativa saker med att vara arbetslös. Ann-Katrins klasskamrater hade svårt att hitta några fördelar överhuvudtaget.
   – Men visst finns det sånt som är bra också. Jag kan till exempel hälsa på min 91-åriga farmor mitt på dagen ibland och hjälpa henne att handla eller bara prata en stund.
   – Och ett jobb. Det ska jag bara ha, och då, när jag tjänar pengar igen. Då ska Hannah och jag resa till Egypten och titta på pyramiderna och sedan åker vi till Island för att titta på valar.

Björn Forsberg

GÅ TILL

ÖVRIGT

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör