Barn av 1900-talet

1950

Potatisskalaren som blev kriminalvårdare

Agneta Gustavsson jobbar på riksanstalten Hall strax utanför Södertälje. Där sitter cirka tio livstidsdömda fångar och för att platsa på anstalten bör man vara dömd till minst fyra års fängelse.
   - Jag trivs faktiskt. Jag tror inte Svensson riktigt vet hur det fungerar på ett fängelse. När man arbetar med människor gäller det att vara schyst.

Vägen från Stocholm mot Hall är vacker. Den böljar genom åkrar och ängar. Här och var dyker hästhagar upp och när man närmar sig fängelset kan man skymta Hallsfjärden. En rundad fem meter hög massiv mur omgärdar de sju husen. Centralvakten klickar upp låset och vi passerar genom en metalldetektor.
   - Nu för tiden jobbar jag på transporten och åker bil hela dagarna. Men när jag började 1987 var det på häket. Det lades ner när häktet i Huddinge öppnade men dit ville jag inte. Här finns vatttnet alldeles intill, min syster med familj hyr en av personalbostäderna precis bredvid och hennes småbarn är nästan som mina egna. Nej, inte byter jag det mot att få vanka omkring på Stockholm syd när jag har rast.
   Agneta har precis fyllt 41 år. Hon är lång, blond och rättfram.
   - Ja, det är ingen karl som bestämmer över mig. Jag har bott ensam med mina barn sen deras pappa och jag skildes för fjorton år sedan. Nu är ungarna 19 och 15 och livet fungerar bra.

Hela Järnas morsa
Agneta lever i ett modernt särboförhållande med Pelle som är snickare och frånskild med tre barn.
   När Agneta började på Hall var barnen små. De tidiga morgonskiften var svåra att få ihop med livet som ensamstående mamma.
   - Det gällde att ha ett socialt nätverk och det hade jag ju med mormor, syster och barnens far. Men jag minns att jag fick dispens att lämna flickan på dagis kvart över sex och Andreas fick jag ställa utanför fritis så han fick stå och vänta på att de öppnade. Men de åren gick ganska fort. Nu sköter sig ungarna själva. Angelica går i nian och Andreas arbetar på sin fars firma som trädgårdsmästare. Min fritid går åt till att skjutsa ungar och vi har ofta huset fullt. Ibland känner jag mig som hela Järnas morsa, men det är bättre det än att man inte vet var de håller hus.
   Angeta hyr bygdegårdsföreningens vaktmästarbostad i Rönneberga strax utanför Järna.
   - Det är genom att pappa är aktiv i bygdegårdsföreningen som jag har lyckats hyra huset.
   Hon har bott i Järna med omnejd hela sitt liv och vill inte flytta någon annanstans.
   - Jag har mitt liv här. Barnen och min släkt och mina vänner. Jag har ingen längtan till att bo någon annanstans.
   Sitt första jobb minns hon väl. Det var som restaurangbiträde på Esso Taverna i Järna en sommar när hon var fjorton år.
   - Jag diskade och lagade mat och fick 6:50 i timmen
   Nästa jobb var på Esso på heltid, sedan som potatisskalare på svenska Kök.
   - Vi gjorde pommes frites. Min uppgift var att ta bort de svarta fläckarna på potatisen som kom på rullbandet. Det var kul att säga att man var potatisskalare om någon frågade på krogen.
   Nästa jobb var som matsalsföreståndare på Fläkt velodukt i Järna.
   - Efter att jag hade fått mitt första barn hade jag eget gatukök i Järna och sedan pluggade jag in gymnasiekompetens på komvux.
   Barnskötare var mitt drömjobb när jag var fjorton femton år men det arbetade jag aldrig med.

Vykort från rymmare
- Jag hade en svåger som jobbade på häktet på Hall och det var han som lockade mig hit. Jag har trivts hela tiden. Från häktet sökte jag mig till bunkern där de som har hög säkerhetsrisk sitter. Därefter alternerade jag mellan obsavdelningen och bunkern.
   - Och nu är jag på Transporten. Vi är fem som åker och en transportsamordnare. Det är mest lokala transporter och någon gång lite längre. Vi kör fångar till sjukhus, rättegångar och på så kallade lufthålspermissioner. Efter två år har den intagna rätt att lufta sig två gånger om året. Man brukar handla något och gå och äta.
   Den händelse jag minns bäst från åren på Hall är nog en rymning under en transport. Det var en kille som lurat både oss och vår sjukvårdspersonal. Han hade så ont i foten att han fått kryckor. Vi har handbojor på de intagna när vi kör men det är lite svårt att gå med kryckor om man har handfängsel och det hade han väl räknat ut. Så vi lät honom hoppa på kryckorna utan handbojor och plötsligt kastar han en krycka på mig och en på min kollega och springer mot en Saab som står och väntar. De fick fast honom senare.
   En annan minnesvärd rymning var han som smorde in sig i margarin, slängde sina kläder först och kröp sen själv efter genom ett oerhört litet ventilationsfönster. Sen stod han och väntade in matbilen som kom på morgonen och när grindarna öppnades smet han ut. Han skickade vykort till oss som började med "Här sitter jag med en kall öl". Honom fick vi också tillbaka efter en tid.

Hårda ungdomar
Agneta tror att hon blir kvar på Hall men tycker att arbetet har försämrats. De intagna har ändrat karaktär. Klimatet har blivit råare under åren. Mc-gängen och nazisterna breder ut sig och de unga brottslingarna är opålitliga.
   - Man kan väl säga att det fanns en tjyvheder förr som de unga saknar. De har ingen respekt. Får de ett negativt besked kan man få höra "det är bara att sätta en gaffel i personalen".
   Agneta är engagerad i arbetsgruppen för kvinnliga kriminalvårdare.
   - Det ger mig mycket. Det är nyttigt att höra hur andra arbetar och framför allt hur de löst problem.
   Arbetsgruppen har anordnat två seminarier 96 och 98 och om det finns pengar blir det ett seminarium nästa år.
   - När jag började 1987 var det inte så vanligt med kvinnlig personal. Men nu är vi många och Hall har en policy att kvinnor är lika välkomna som män och det stämmer faktiskt.

Birgitta Forssell

GÅ TILL

Waldemar
Inga-Lisa
Lars
Ingemar
Yusuf
Agneta
Peter
Kristina
Linda
Fredrik
Tillbaka till 1900-talets alla barn och seklet som gått

ÖVRIGT

Inrikesnyheter ur decembernumret.
Utrikesnyheter ur decembernumret.
Index för 1999
Index för 1998

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör