Barn av 1900-talet

1940

Yusuf blev kär och stannade i Sverige

Sommaren 1978 kom ekonomie studenten Yusuf Altun från Ankara till Stockholm. Tre månaders arbete på en liten uteservering skulle hjälpa till att finansiera studierna. Yusuf fullföljde aldrig sina studier och nu kör han tunnelbanetåg mellan Hagsätra och Hässelby.

- Jag läste ekonomi i Turkiet, på universitet i Ankara. Jag hade två år kvar till examen när jag reste till Sverige för att jobba en sommar på en liten uteservering, berättar Yusuf Altun.
   De tre månaderna har hittills blivit 20 år. Det beror inte på ekonomin, på den svenska naturen eller på jobbet.
   - Jag blev kär.
   Yusuf är kurd, född i Turkiet. Innan han reste till Sverige var karriären klart utstakad: studier, examen och ett välbetalt jobb bakom ett blankpolerat skrivbord i den turkiska huvudstaden. Nu sitter han i stället i förarhytten på ett tunnelbanetåg i den svenska huvudstaden. Det känns som han suttit där länge nog.
   - Om jag varit ung hade jag slutat här för länge sedan. Nu längtar jag efter pension. Fick jag själv bestämma blev det en liten pizzeria någonstans.
   Efter den första sommarens restaurantjobb började Yusuf på Ersta sjukhus där han var några månader innan han sökte till SL.
   - Det var lätt att komma in där då. Jag var spärrvakt åtta månader innan jag började köra tåg 1979.
   Den första lönen var på cirka 6.000 kronor, nu tjänar han omkring 17.000, 18.000 kronor.
   - Jag har alltid ställt upp för bolaget, ställt upp när det behövts, jul och nyår. Gnetat, med lite småpengar som tack.
   - Jag hälsar på mina kompisar i Turkiet ibland, de har fina jobb, mycket pengar. Men det är för sent för mig nu.

Synd om trafikanterna
För barnens skull kan han inte tänka sig att flytta tillbaka. Yusuf Altun är mån om att hans två söner på 13 och 16 år ska känna sig som svenskar.
   - Jag känner mig mer som invandrare i Turkiet än här i Sverige.
   Två barn tycker han räcker. Själv har han nio syskon.
   - Man ska ha råd, tid och plats för dem. Barn är ju inte djur.
   Yusuf minns inte vilket drömjobb han såg framför sig som liten, det var knappast tunnelbaneförare. Och det har kanske aldrig varit någon direkt dröm att köra tunnelbana åt SL, men det var ett bra jobb - tidigare.
   - Det har varit bra, vi har haft mänskliga tjänster. Men nu ska det sparas, vi får inte kosta något.
   - Man ska vara rädd om personalen. Mår personalen bra blir det bra service. Tidigare kunde man ställa klockan efter tunnelbanan, nu skäms man. Jag tycker synd om trafikanterna.
   Yusuf berättar om förseningar och stress, om missade raster och lunchmackor som inte hinns med. Han har fått sockersjuka och enligt läkaren kan det bero på stressen. Yusuf säger att han vill göra nytta för landet, göra ett bra jobb att vara stolt över. Men det är inte alltid så lätt på tunnelbanans gröna linje.
   - Om jag är två minuter sen visar en del på klockan och säger att invandrare, de kan inte sköta jobbet. Men vad ska jag göra, när jag inte får grönt ljus.
   Under sju år arbetade Yusuf natt, nu säger han att han är för gammal för det.
   - Ungdomar kan vara hemska när de dricker. Man var polis, vakt och förare samtidigt.
   - Jag var mer aggressiv tidigare. En gång stod en kille och pratade med sin kompis på perrongen, han blockerade dörren så vi inte kom i väg. Nu räcker det, sa jag. Håll käften jävla svartskalle, svarade han. Jag blev förbannad och smällde till.

Spelar kille
Yusuf har också hunnit med några år på ställverket. Där fick han inte vara kvar, det nya signalsystemet krävde specialutbildning.
   - Vi dög inte. Jag kunde ha tio lok att hålla reda på, plus två telefoner, plus datorerna, men inte behövde jag fråga om några tåg, man har sin stolthet, jag visste att jag klarade det. Men nu...
   Yusuf har många synpunkter på hur tunnelbanan drivs i dag, på chefstillsättning, personalpolitik med mera.
   - Att vara chef och bestämma det är inte min stil. Jag vill gärna hjälpa till, men de lyssnar inte. Synpunkterna kommer väl från fel håll, men tio hjärnor är bättre än en, och det gäller inte bara på SL.
   Det smäller i bordet när killespelarna är i farten uppe i fikarummet vid Gullmarsplan. Yusuf tänker, studerar korten, studerar motspelarna, tar ett kort, ändrar sig, tar nästa och slår ut. Fel kort, han förlorar. Trots det prisar han sina kollegor.
   - Vi har mycket kul ihop.
   Yusuf har kört tåg på morgonen, nu är han reserv några timmar innan han får åka hem.
   - Nu är jag trött när jag kommer hem, man sover, äter lite och så kommer barnen hem från skolan, man lever familjeliv, ibland springer jag lite, går på jympa.
   Det är bara varannan helg det är utrymme för familjeliv, varannan helg får gröna linjen.

Mats Andersson

GÅ TILL

Waldemar
Inga-Lisa
Lars
Ingemar
Yusuf
Agneta
Peter
Kristina
Linda
Fredrik
Tillbaka till 1900-talets alla barn och seklet som gått

ÖVRIGT

Inrikesnyheter ur decembernumret.
Utrikesnyheter ur decembernumret.
Index för 1999
Index för 1998

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör