Barn av 1900-talet

1920

En riktig sjömanshistoria

Lars Edvardsson gick till sjöss som 15-åring 1937. Han har mycket att berätta från sina mer än fyra decennier på de stora haven:

"Jag är född 1922. Att säga att jag hade en fattig barndom täcker väl inte det hela. Jag var skickebarn, som man sa här i Göteborg. Jag åkte hit och dit bland bekanta och släktingar, för mina föräldrar hade inte råd att hålla oss barn med mat.
   När jag var barn drömde jag om ett jobb där jag skulle få köra bil. Jag fick börja på en tappstation en gång, men där stannade jag bara en månad.
   1937 mönstrade jag i en tvåmastad skonare, Anna från Varberg. Fullmakten, som mina föräldrar skulle ha skrivit på, var det en gammal eldare som skrev åt mig. Det var en liten båt och jag var bara "pojk" ombord. Jag fick göra allt möjligt, laga mat och springa ärenden och så.

Jag kan lova att när jag gick ombord i min första båt tyckte jag att jag hade kommit till himmelriket. Jag fick en egen plats vid bordet, en egen koj att sova i och mat varje dag.
   Jag minns att en jungmanshyra då var 37:50 i månaden, men där i skutorna var det lite godtyckligt vad skepparn ville betala ut. En månad fick jag ett avdrag med 1:80. Vi hade varit på bio och skepparn hade betalt biljetten och kaffe med wienerbröd också.
   Min första stora båt var Oxelösund, en Grängesbergare som gick i malmtrafiken mellan Narvik och Baltimore i USA. Jag mönstrade på 1938.

När kriget bröt ut jobbade jag ombord i Broströms Framnes. Vi var på väg hem, när vi mötte en jagare som sa att vi skulle vända om för att tyskarna hade tagit både Norge och Sverige. Vi visste ju ingenting.
   Jag skulle hem och gå på min systers bröllop, så det slapp ur mig ett "Jävlar, jag som ska gå på bröllop". Det fick jag äta upp länge. "Ring till Hitler och be honom sluta kriga, nu när din syster ska gifta sig", sa dom.
   När kriget bröt ut hade jag 45 kronor i månaden som befaren jungman. En matros fick 155 kronor. De lönerna stod sig kriget igenom, ända till 1946.
   Vi fick ut 90 kronor av krigsriskersättningen, resten sattes in på konto. Vi tog ut varenda öre vi kom över, så snart vi kom i hamn. Söp och gjorde slut på pengarna. Båtarna smällde ju hela tiden, man visste inte hur länge man hade kvar att leva.
   När kriget var slut konfiskerade staten krigsersättningen. Det var en skandal.

Jag har väl en del bilder på kroppen. Det var ju ett måste när man var till sjöss. Den första gången jag tatuerade mig var här i Göteborg. Tatuerar-Karlsson hette han som gjorde den, det var en lättklädd flicka med en orm slingrad om sig.
   Det var förbjudet då, att tatuera sig i Sverige. Dyrt var det också. 12 kronor kostade det, 1938. Sen fick man gå med uppkavlade ärmar, mitt i vintern till och med, för man ville ju visa upp den.
   På den tiden var en sjöman respekterad. Man fick gå in gratis på Folkets Park, om man hade en sjömansbok.
   Fyra fulla Union-böcker har jag också. Du får bara titta på dem, inte röra. Man fick ett märke i boken för varje betald kontingent.
   Jag var väldigt starkt engagerad som skyddsombud i båtarna. I en båt fick jag sparken för att jag var skeppsombud. Förstestyrman sa åt mig direkt att jag inte skulle bli gammal ombord, "vi ska inte ha någon skansadvokat här" sa han.
   Vad som legat mig i fatet var att jag var kommunist. Det är jag fortfarande förresten.

När rederianställningen kom var jag nog den siste i hela Broströms som skrev på. Till sist åkte de upp till Norge när min båt kom in. De sa "rederianställning är din trygghet i jobbet", men jag sa att min trygghet vilar på min yrkeskunskap. Man var ju eftertraktad då. De behövde kunnigt sjöfolk.
   Bättre företag att jobba i än Broströms, tror jag inte kommer att finnas. Det var mänskligt och humant.
   Det är bara namnet kvar av Broströms nu, men varje år blir vi bjudna på middag. Det är ett fattigdomsbevis att förbundet inte kan bjuda in pensionärerna då och då. Det skulle vara så himla roligt att träffas.

Det kändes overkligt att bli pensionär. Den allra första tiden kände jag mig som en a-lagare, våga knappt gå ut. Jag tyckte att folk tittade på mig - "hur länge ska den där gå i land" trodde jag att de tänkte.
   Nu tänker jag att "är det här verkligen sant?" Jag slipper jobba och det kommer pengar varje månad.
   Mina ljusaste minnen från livet till sjöss har jag från åren i Ostasiatiska, när jag seglade på Fjärran Östern. Det går jag gärna och suger på.
   För det första är klimatet fantastiskt. Och så alla dessa vänliga människor. Med tiden blev jag ju känd där nere. Det gick alltid så smärtfritt i hamnarna då.
   Sedan 1939 har jag aldrig varit i Sverige tolv månader i rad. Lite släkt med tattare och zigenare är man väl.
   I 14 år har vi tillbringat vintrarna på Kanarieöarna, Greta och jag. Men i år blir det Thailand.
   Greta träffade jag rätt sent. Vi är rätt så moderna av oss. Vi har inte hunnit gifta oss än. Vi har bara sett om varandra och det ska vi fortsätta med så länge vi båda lever.
   Vi brukar vara borta fyra fem månader. Det låter kanske lite pampigt och lyxigt, men vi reser ju inte som turister. Det är resorna som kostar lite, men väl därnere lever vi mycket billigare än hemma.

Jag har en önskedröm, men det blir väl aldrig av... Jag hade velat åka upp till Nordnorge och fiska. Tänk att bara åka med en fiskebåt rätt ut.
   När jag seglade på De stora sjöarna hade vi en skeppare som varje gång vi kom till de stora bankarna utanför New Foundland slog stopp i maskin. Och så fiskade vi. Vi pilkade torsk på 200 famnars djup. Då fick man ha kilotyngder på reven för att den skulle sjunka."

Anita Fors

GÅ TILL

Waldemar
Inga-Lisa
Lars
Ingemar
Yusuf
Agneta
Peter
Kristina
Linda
Fredrik
Tillbaka till 1900-talets alla barn och seklet som gått

ÖVRIGT

Inrikesnyheter ur decembernumret.
Utrikesnyheter ur decembernumret.
Index för 1999
Index för 1998

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör