Barn av 1900-talet

1910

Inga-Lisa drar en spader med flickorna

Inga-Lisa har dukat med finaste kaffeporslinet, kopparna och assietterna med guldkanterna var bröllopsgåva på 1930-talet. Flickorna är redan på plats. Snart ska spelkorten fram på bordet. Det är canasta-dag.

Varannan torsdag träffas de hemma hos varandra, Inga-Lisa Karlmark 82 år, och hennes väninnor från åren på Televerket i Malmö. Då lägger de korten på bordet, spelar canasta och umgås.
   Trots att det är 27 år sedan Inga-Lisa blev pensionär umgås de gamla arbetskamraterna fortfarande. 1989 blev hon änka, och då var det de som hjälpte henne tillbaka.
   - Det var förfärligt när det hände. Vi var gifta i 59 år innan min man gick bort. Jag gjorde ingenting ett helt år. Men så skulle Gulli börja en danskurs på PRO och hon fick med mig ut. Nu går vi på seniordans varje vecka, hon och jag.
   Inte är det konstigt att det är just kamratskapen på Televerket som sitter bäst och ljusast i minnet. Men det var inte där Inga-Lisa började jobba.
   - Jag ville jobba på kontor och efter realskolan gick jag på kvällarna och lärde mig handel. När kursen var slut fick jag 50 kronor i premie som bäst i klassen. En av lärarna, en jurist, skulle öppna eget och han anställde mig. 40 kronor i månaden fick jag i lön, hela första året.
   Efter advokatkontoret blev det ett lumpsamlarkontor. Där fick hon sköta korrespondens både med England och Tyskland. Inga-Lisa trivdes, men hennes moster tyckte hon skulle söka in på Televerket.
   Sagt och gjort. 1936, 19 år gammal, började Inga-Lisa på Televerket som utlandstelefonist. Och där blev hon kvar, arbetslivet ut.
   - Tre månader fick man gå på prov, utan betalning. Tre timmar om dagen skulle man vara där och lära sig alla nummer till namnanrop och alla telefonstationer. När jag fick en hel tjänst var lönen 136 kronor i månaden.

Stenhård kontroll
Kontrollen i den stora hallen var stenhård. Bakom de långa raderna av telefonister satt en vaktföreståndare, vars uppgift var att se till att flickorna skötte sig. I en svart bok skrev han upp den som bröt mot någon regel.
   - Man hade 25 poäng varje månad att leva på. Pratade man med flickan bredvid drog de av fem eller sju poäng. Stannade man ute på toaletten längre än sju minuter, fick man också avdrag.
   Toalettbesöken föregicks av att skriftligen be om lov och invänta avlösare, en procedur som kunde ta en hel timme.
   Tog poängen slut blev man inkallad till kontrollören för en utskällning, men det kunde gå värre ändå.
   - En flicka hade dubbelkopplat samtal, då drog de 15 poäng, och en tid senare gjorde hon ännu ett fel. Det slutade med att hon inte fick någon semester det året.
   Vid sidan av den öppna kontrollen fanns också en hemlig.
   - Hela tiden fram till jag blev pensionerad, 1972, fanns den hemliga kontrollen kvar. Det satt någon avskilt och kopplade in sig på en telefonist en timme i taget. De lyssnade på allt och varenda liten skitsak noterade de. Man fick till och med betyg på tonfallet.
   Den som hade tre dåliga kollar blev inkallad till kontrollören.
   - Flickorna kunde stå och gråta innan de skulle in. Så hemskt var det. En gång, strax innan jag skulle gå i pension, följde jag med en telefonist som var i min ålder in och skällde ut kontrollören.
   För säga ifrån, det kunde hon. Bara något år innan Inga-Lisa började hade de unga flickorna själva tagit initiativ till att starta en fackförening. Senare satt Inga-Lisa med i fackklubben, som vice ordförande.
   - Min man berättade ju hur det var på SJ:s verkstäder där han arbetade. Visst reagerade man. Jag opponerade mig mycket. Det var ingen mer än jag som vågade prata med övervaktföreståndaren om arbetet. Det hade kanske varit mer som ändrats om fler hade tryckt på.
   Inga-Lisa lyckades i alla år att kombinera yrkesarbete med familj. Gifte sig gjorde hon redan 1938.
   - Samma år fick jag mitt första barn. Tre månaders ledighet fick man då, men jag blev sjuk. Det var risk för både mig och barnet.

Sju barnbarn
Sen började pusslandet för att få barntillsynen att gå ihop. Inga-Lisa jobbade skift, så ibland tog maken hand om barnen. Andra gånger fick hyresgästen ställa upp, systern eller svägerskan.
   - En gång var min äldste son sjuk och jag hittade ingen som kunde passa honom, så jag förklarade som det var på jobbet och bad om ledigt. "Vi ordnar inga privata angelägenheter", fick jag till svar.
   Tre barn skulle det bli, med tiden. I dag har hon också sju barn-barn och två barnbarnsbarn. De har livat upp pensionärstillvaron, för barnbarnen behövde barnvakt lagom till att Inga-Lisa gick hem.
   Och i dag är hon en mycket aktiv 82-åring, som ensam sköter både hus och trädgård, dansar och umgås med vännerna.

Anita Fors

GÅ TILL

Waldemar
Inga-Lisa
Lars
Ingemar
Yusuf
Agneta
Peter
Kristina
Linda
Fredrik
Tillbaka till 1900-talets alla barn och seklet som gått

ÖVRIGT

Inrikesnyheter ur decembernumret.
Utrikesnyheter ur decembernumret.
Index för 1999
Index för 1998

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör