Barn av 1900-talet

1900

En proletär bland professorer

Waldemar Plan föddes i Uppsala samma år som unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Året var 1905. Snart 95 år senare berättar han om en innehållsrik resa, från fattigdom till välfärd.

- Far var vaktmästare vid zoologiska institutionen. Vi bodde trångt och litet, dass på gården och bara kallvatten. Institutionen flyttade 1915 och vi fick tjänstebostad. Det var som att flytta in i himlen, säger Waldemar Plan.
   Men glädjen blev kortvarig, efter tre år avled Waldemars far efter en blindtarms- och bukhinneoperation och änkan fick flytta med sina två söner till en liten tvåa med dass på gården. Hyran var 900 om året och änkepensionen var 360 kronor
   - Mor måste börja städa på Upplandsbanken tidiga mornar och sena kvällar.
   - Så fick hon slita sig fram. Hon var otrolig under de svåra krigsåren, vi saknade aldrig mat. Men det gjordes på hennes bekostnad, hon offrade allt.
   Efter faderns död var Waldemar och hans bror tvungna att börja arbeta.
   - Jag började som springpojke på Upsala Nya Tidning. Började klockan 5 med att bära ut tidningen, morsan led så för jag skulle upp så tidigt. Tre dagar i veckan var det kvällsjobb, då hämtade man sista posten klockan 21. Jag tror jag tjänade omkring 100 kronor i månaden.
   Waldemar bytte från tidningen till Televerket 1921 och blev telegrambud, med fri uniform och ett par skor om året, betydelsefulla förmåner. Det kom ofta telegram till Riksbanken. Det var med vördnad som telegramgrabben närmade sig de fina herrarna bakom sina fina pulpeter och skrivbord.

Fanns inga avtal
Åren gick och Waldemar hade olika jobb, trädgårdsarbetare, biografmaskinist, vaktmästare vid Södermanlands-Nerikes studentnation.
   - Det var efterkrigsår med stor arbetslöshet och inget arbetslöshetsunderstöd. Det gällde att ta första bästa jobb.
   Slutligen fick han jobbet som institutionstekniker vid mineralogiska-geologiska institutionen, Uppsala universitet. Han började där 1934 och fick tjänstebostad.
   - Vid universitetet fanns det inga avtal när jag började, det var universitetets statuter som gällde. Professorn var kung på avdelningen och anställde den han gillade, och avlönade som han ville. Jag var den första i kåren som la bort titlarna med studenterna, men jag gjorde det aldrig med institutions-chefen.
   - Jag blev snabbt ordförande i avdelningen, Civilförvaltningens personalförbunds (CPF) avdelning 4. Då hade städpersonalen 25 öre i timmen, så vi försökte få centrala avtal för dem och vaktmästarna. "Vi har aldrig haft avtal", svarade universitetets räntmästare. Då är det på tiden, svarade jag. Det blev avtal och en löneökning till 90 öre.
   Under den här tiden var Waldemar kommunist.
   -Jag upplevde sviterna av första världskriget, armodet, och hela den svältperioden. Det skulle vara fel på intellektet om man inte blev radikal eller kommunist. Det var ju arbetarklassen som offrade sitt blod på fronten. Sedan störtade Lenin den gamla tsaren, det skulle bli en ny framtid. Aldrig mera krig.
   - Men efter Lenin kom Stalin. Tvivlet kom in och SKP sprängdes och så småningom lades Uppsala-avdelningen ner.
   - Många tappade det politiska fotfästet, kvinnor grät och en del blev till och med religiösa. Men fackföreningsfolk måste vara med och påverka, och 1942 gick jag med i sossarna.

Fackligt aktiv
Viljan - och förmågan - att påverka och driva frågor har lett långt. 1951 slutade Waldemar sin anställning som institutionstekniker, han hade blivit övertalad att ta en nyinrättad tjänst som ombudsman i Uppsalas fackliga centralorganisation. Där stannade han tills pensionen kom 1967. Men det följde ingen pensionärstillvaro. Omedelbart blev han aktiv i PRO och med tiden vice ordförande i dess centralstyrelse.
   Listan på de övriga uppdragen är lång, bland annat har Waldemar suttit i stadsfullmäktige och landsting. Han har varit ordförande i styrelsen för Riksbankens Uppsalakontor. Det kontor där han som telegrambud 35 år tidigare storögt betraktat de fina herrarna.
   Innan Waldemar slutade på institutionen var han sex månader i Egypten, med uppgift att inreda ett laboratorium och ge kurser i slipteknik på universitetet i Alexandria.
   Waldemar säger att han som institutionstekniker var lite av en uppfinnarjocke och han redogör för flera av sina konstruktioner. Uppfinnandet fortsätter, nu inom ett sjukvårdsområde där inget hänt de senaste 100 åren Han har nu tagit patent på något han ännu vill hålla lite hemligt, det handlar om en specialsäng för dem som inte kan sköta sin intimhygien. Hans konstruktion provas nu på olika sjukhus i Uppsala.
   Waldemar sköter också den lilla villan där han bott sedan 1953. Hans sambo fick stroke för några år sedan så nu sköter han hela hushållet.
   Bredvid sängen står skrivbordet med datorn.
   - Jag vaknar ibland upp på natten med en idé, då måste jag upp kvickt som fasen och skissa innan jag glömmer.

Mats Andersson

GÅ TILL

Waldemar
Inga-Lisa
Lars
Ingemar
Yusuf
Agneta
Peter
Kristina
Linda
Fredrik
Tillbaka till 1900-talets alla barn och seklet som gått

ÖVRIGT

Inrikesnyheter ur decembernumret.
Utrikesnyheter ur decembernumret.
Index för 1999
Index för 1998

KONTAKT

Seko-magasinets webbredaktör