I februari 1995 kom Per Schraml, anställd av Kraftbyggarna, till Hallandsåsen knappt ett år senare hade de kört fast och Skanska tog över bygget. Tunneljobb är sällan lätta, men det här var extra besvärligt. Det gick långsamt fram och arbetet skedde under ett ständigt regn från tunneltaket.
Under sommaren hände något och det gick för första gången bra att arbeta i den besvärliga Hallandsåsen. Tunneln under Hallandsåsen blev torr och fin, sedan man börjat täta med Rhoca-Gil. Medlet var mer effektivt och mer lättanvänt än cementen man tidigare försökt täta med. Tunneln växte med minst 30 meter i veckan, mot bara några få meter tidigare.
Det var bara det att ögonen sved och rann, och många fick huvudvärk. Men tunnelarbetarna fortsatte att borra, spränga och injektera Rhoca-Gil, lugnade av dem som borde vetat, Skanskas chefer. De vidarebefordrade tillverkarnas försäkran att medlet var ofarligt och arbetet fortsatte.
Nu sitter Per Schraml i husvagnen på campen vid norra påslaget, med stickningar i fingrarna och ögon som svider. Han undrar hur det ska bli med honom själv och med tunnelbygget. På bordet i husvagnen sitter ett litet stativ, det använder Per när han ägnar sig åt sin hobby, att binda flugor.
- Jag är egentligen borrare och sprängare, men i augusti gick jag över till injektering. Vi arbetade intensivt med Rhoca-Gil då. När jag började injektera fick jag ingen information om medlet, ingen information om skyddsutrustning.

Dödskallar på tunnorna
- Det stod att medlet var cancerframkallande och det var dödskallar på tunnorna, men man var så inne i det. Alla höll på med det och ingen sa något.
- Vi hade regnrock och gummihandskar, men när man pumpade upp i taket kunde man få en jävla slask Rhoca-Gil rakt ner i rockärmen och tog man snabbt ner armen så rann det in i handsken istället. När vi injekterade i torra partier åkte regnrocken av och man blev blöt upp till armbågarna av Rhoca-Gil. Man var ständigt blöt av det, och ibland la man in en snus...
Problemen kom efterhand, men det var inget Per förknippade med tätningsmedlet, han tänkte över huvud taget inte så mycket på det i början. Men så småningom började det pratas och Per upptäckte att hans arbetskamrater sa samma sak som han.
- Jag är skyddsombud så jag kan ju vara självkritisk, och det har jag varit. Vi borde ha kollat bättre, men man litar på företaget och Skanska har ju inte smugglat in det. Vi, vanliga skyddsombud, arbetare, vi ifrågasätter inte.
De lugnande beskeden hade också varit många. Christina Söderberg kom till arbetsplatsen som representant för tillverkaren, Rhône Poulenc. Många berättar om hur hon hävdat Rhoca-Gils ofarlighet; att man kan dricka det, att det är farligare med salt på maten eller att dricka en sjuttiofemma Whisky än att få i sig Rhoca-Gil.
Lars Wester, VD för Rhône Poulenc i Sverige, hävdar att hon blivit missuppfattad. Vad det handlar om är jämförelser med giftigheten hos andra, till synes mer harmlösa produkter.
- Vi skulle aldrig hävda att salt är farligare än en av våra kemiska produkter.

Månader av besvär
Alla de lugnande orden bet inte på tunnelarbetarnas besvär. Det fortsatte att klia, svida och värka. Flera månader efter att besvären blivit kända av Skanska kontrollerades luften tunnelarbetarna vistades i. När resultatet från luftprovet kom i slutet av september beslutade man om bättre utsug och fler prover. Arbetarna fick veta att de borde använda heltäckande skyddsmask. Mer fick de inte reda på och arbetet fortsatte. Det dröjde flera dagar innan det fanns skyddsmasker på plats, men inte till alla. Även vattnet från tunneln undersöktes. Tisdagen den sista september fick man resultatet av vattenprovet.
Enligt Jan Stattin, nuvarande platschef, var det resultatet nog för att stoppa injekteringen, precis som luften i tunneln hade vattnet i Vadbäcken höga värden av akrylamid. Samtidigt rapporterades om kor som blivit förgiftade av att ha druckit vattnet. Injekteringen stoppades.
- En kille med traktorgrävare berättade att det varit stor uppståndelse under natten. De hade hämtat en ko som betat vid mellanpåslaget och kört den till Uppsala för analys, säger Per.
På onsdagen började journalisterna komma, men Skanskaarbetarna visste inte mycket om vad som hände, inte mycket mer än de såg på TV. På fredagen reste Per Schraml till Tyskland för att jaga vildsvin. Han blev snart uppringd av en arbetskamrat som berättade att kaos brutit ut vid Hallandsåsen.

Bygget stoppas
Den 6 oktober stoppas allt tunnelarbete. Det som tidigare var en arbetsplats och ett tunnelbygge har nu blivit en giftskandal. Rättare sagt, det är nu skandalen blir uppenbar, nästan tio månader efter att Skanska fick information om medlets giftighet och vilken skyddsutrustning som borde ha använts från första stund.
Tunnelarbetarna börjar inse vidden av vad som hänt, de har oskyddade arbetat med gift, farligare än de anat. Symptomen de känt beror på att de kommit i kontakt med nervgift.
Under oktober månad sprider sig tystnaden runt Skanskas tre arbetsplatser vid Hallandsåsen. Det pågår lite småjobb, ett betongfundament gjuts vid norra påslaget. Vid mellanpåslaget installeras nya fläktar. De flesta fördriver tiden, pratar med journalister som kommer och går. Det går snabbt att få ihop fyra gubbar som flyttar ett bord upp till cheferna på övervåningen på kontorshuset. Många oroar sig över sin hälsa.
Efter några veckor stängs området runt kontoret och husvagnscampen av. Securitasvakter ser till att bara den med avtalat ärende slipper igenom. Skälet sägs vara en journalist från Expressen som gick runt bland husvagnarna klockan tre en natt för att ställa frågor. När kossorna är bortförda från riskområdet och de omkringboende fått säga sitt, då övergår massmedias intresse till jobbarna.

Ingen anledning till oro
Innanför dörren på kontorsbyggnaden sitter Per Schraml med uppgift att hålla obehöriga borta. Det gör han, lika vänligt som bestämt. Det här är dagen när resultaten av de första blodproven ska redovisas och stämningen är lite uppjagad. Alla anställda samlas i utställningssalen för att lyssna på experternas ord. Medan de väntar skulle de kunna läsa på plakatet med rubriken "Miljö". "En annan viktig miljöaspekt som Skanska och Banverket tar stor hänsyn till är kvaliteten på vattnet som släpps ut ur tunneln."
Provresultaten är väl kända vid det här laget. De undersökta har giftet i sig, men de behöver inte oroa sig. Det är tveksamt om orden hjälper.
Det var uppe vid mellanpåslaget som de förgiftade korna gick Omgivningarna är vackra. En liten bäck slingrar sig över en grön äng, via den spreds giftet. Nu står ett litet reningsverk och pumpar vid sedimenteringsdammen. Med ozon ska det rena vattnet som pumpas upp ur tunneln. På området finns en brunn. Ena dagen drack man vattnet och tvättade sig i det. Nästa dag fick man inte ens använda det för att spola toaletterna.

Kvitta mot kväveutsläpp
Det är en stilla höstdag, tills en riksdagskvinna från centern dyker upp, följd av journalister, fotografer och Skanskas informationschef, Lennart Hallberg. Nu ska tunnel och förgiftat vatten förevisas. På väg ner i åsen frågar Seko-magasinet om inte Skanska kan föreslå de uppretade lantbrukarna på Bjärehalvön att man kvittar utsläppen av akrylamid mot deras kväveutsläpp.
- Nej, nej, svarar han förskräckt, jag har inte ens vågat andas om saken.
Nere i den mörka tunneln dryper det av vatten, ända fram till den punkt där man använt Rhoca-Gil. Längst ner i tunneln ligger svart vatten. När man vet att reningen fungerar ska det pumpas upp. Efter besöket åker alla upp i ljuset igen.

1991

Mats Andersson
Ulf Ek

"Alla ska

höras. De

anställda,

ansvariga

på Skanska

och ban-

verket,

yrkesins-

pektionen"