Hon står bland bankpalatsen på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Riksbankens mörkt gråa koloss tonar upp sig på andra sidan gatan. Runt omkring finns OM-gruppen, Spintab, Nordbanken och Sparbanken finans. På andra sidan Brunkebergstorg strålar det gula neonljuset från entréskylten vid Sergel Plaza Hotel.
Framför henne rullar bilarna fram och tillbaka. Bilar med män som söker prostituerade. För det mesta en och en, någon enstaka gång flera män i samma bil.
Trafiken rullar varv efter varv. Bort några kvarter, en vändning mitt på gatan och så tillbaka igen. Spanande, spejande blickar mot kvinnorna som väntar på trottoaren eller som krupit in i någon port. Den unga heroinpåverkade kvinnan håller sig uppe med hjälp av paraplyt som hon hänger på. Att någon kan plocka in henne i sin bil utan att omedelbart köra henne till sjukhus är en gåta.
Och hon är inte ensam missbrukare bland de prostituerade i Stockholm. Av de sammanlagt 266 kvinnor som polisen identifierade förra året var 146 dokumenterade narkomaner. Det överväldigande flertalet var heroinmissbrukare.
Seko-magasinet åker med Rolf Edin och Hillevi Värnhall ett nattpass på Malmskillnadsgatan. De utgör en patrull inom citypolisens spaningsrotel som ägnar sig åt att övervaka prostitutionen.
I en av polisens civilbilar rullar vi med i kön av torskar och vanliga trafikanter som åker fram på gatan mellan Jakobsgatan och Oxtorgsgatan.
- Vad smal hon har blivit Eva, säger Hillevi när vi passerar en ung kvinna som sakta släntrar fram på trottoaren.

Kan alla namnen
Rolf och Hillevi kan namnet på alla kvinnorna som håller till här och när de passerar en ny kvinna nämner de hennes namn och Hillevi gör ibland anteckningar i en liten bok.
- Vi för dagbok över vad som sker. Ibland stämmer vi av namnen med smittskyddsläkaren som kollar om någon av dem är hiv-smittad, förklarar Rolf Edin.
Om så är fallet får kvinnan ett brev från läkaren där han påpekar att hon är smittbärare och därför inte kan fortsätta med sin verksamhet. Samtidigt erbjuds hon behandling. Slutar hon inte riskerar hon att tvångsomhändertas med hjälp av smittskyddslagen.
- Vi har en effektiv smittskyddslag i Sverige. Tack vare den har vi fått bort ett 50-tal tjejer från gatan, säger Rolf Edin.
De flesta har slutat frivilligt, men ett tiotal har tvångsomhändertagits och placerats i den så kallade Gula villan vid Danderyds sjukhus eller på en avdelning på Beckomberga sjukhus. Det tragiska är dock att det är först när kvinnorna blivit hiv-smittade som man kan ingripa.
- Där har vi Nadja, säger Hillevi och plitar ner ännu ett namn i boken.
Rolf och Hillevi arbetar på ett lite annorlunda sätt än vad polisen vanligen gör.
Sedan några år tillbaka är det förbjudet inte bara att inneha narkotika utan även att använda den. Det betyder att polisen kan gripa den som är narkotikapåverkad även om hon inte har något knark i fickorna. För Rolf och Hillevi är det dock viktigt att ha ett gott förhållande till de prostituerade och därför har de en något vidare tolkning av lagen i sitt polisarbete.
- Vi vill vara en länk mellan polisvärlden och de prostituerade och därför ingriper vi bara om vi ser en direkt försäljning av knark, säger Rolf.

Sitter hellre i fängelse
Det finns en annan möjlighet än genom smittskyddslagen att få bort de mest nedkörda missbrukarna från gatan. Det är tvångsvård med stöd av LVM, lagen om vård av missbrukare. Men den möjligheten har under senare år urholkats genom politiska beslut.
Numera är det kommunen istället för länsstyrelsen som ansöker hos länsrätten om tvångsvård. Det innebär att kommunen, som ska betala vården, samtidigt är den instans som avgör om man ska vända sig till länsrätten för att få en person omhändertagen.
- Det var ett stort misstag att föra över avgörandet till kommunerna. Många kommuner söker nästan aldrig vård för en missbrukare och man kan se en klar skillnad mellan olika kommuner, säger Rolf Edin.
På orter där man har många missbrukare och dålig ekonomi ansöker kommunen nästan aldrig om LVM-vård medan kommuner med god ekonomi och få missbrukare som Åkersberga eller Danderyd ofta skickar iväg missbrukarna.
Rolf Edin är dock kritisk till mycket av vården på LVM-hemmen.
- Inga missbrukare tycker om LVM-vård. Men det är inte tvångsvården i sig som de vänder sig mot. Tvång i vården är ett måste. Det inser alla, även narkomanerna, säger Rolf.
Istället är det bristen på innehåll i behandlingen som många missbrukare retar sig på. De sitter hellre i fängelse än vistas på ett LVM-hem.
Om samhällets insatser för missbrukarna krymper så finns det andra krafter som arbetar för att ge lindring och hjälp till missbrukarna i den kyliga Stockholmsnatten.

Kaffe och kanelbullar
Efter en bibelstund i Klarakyrkan ett par kvarter bort samlar prästen Carl-Erik Sahlberg ihop några församlingsmedlemmar och utrustade med stora, blanka pumptermosar med kaffe och plastpåsar med kanelbullar, ostmackor och wienerbröd drar de upp på Malmskillnadsgatan.
- Christina, jag vill inte se dig här, säger Carl-Erik till den korta, knubbiga kvinnan som hänger vid en av stenpelarna utanför Sergel Plaza Hotel. De slår armarna om varandra och står så en lång, lång stund.
- Gud välsigne dig. Vill du ha en macka, säger han.
Medan snålblåsten sveper fram mellan huskropparna bjuder han på varmt kaffe, ostmacka och lite medmänsklighet.
Varje tisdagskväll går församlingsmedlemmarna ut på Malmskillnadsgatan. Hittills har man hållit på i åtta år. De två-tre första åren gick åt till att bygga upp kontakten med kvinnorna som ofta ser med stor misstro på myndigheter och organisationer.
- Vi gör det för att få kontakt, för att få bort dem härifrån och naturligtvis på sikt få dem att omfatta vår kristna tro, säger Carl-Erik Sahlberg.
- Kvinnorna behöver någon som tror på dem. Någon som inte bara säger att du kan aldrig lägga av. När man ser en kvinna som slutat känns det att man varit med i en positiv process.
Han erkänner dock att arbetet många gånger har känts hopplöst.

Hårdare klimat
- Jag har varit beredd att ge upp många gånger. Men när man får en sådan där hjärta till hjärta kontakt är det värt allt arbete. Då har det inte varit meningslöst att leva, säger Carl-Erik Sahlberg.
Han menar att klimatet för missbrukarna har hårdnat, att det har blivit tuffare under de senaste åren. Antalet avgiftningsplatser är färre idag än tidigare.
Vad känner han inför männen som finns här uppe? Männen som är en förutsättning för att verksamheten ska kunna fortsätta och dra till sig nya kvinnor när de gamla försvinner?
- Visst har det hänt att jag skällt ut män, och visst har det hänt att jag tagit bilnummer och ringt upp eller skrivit till någon i efterhand, säger han och stirrar ut mot bilarna som cirkulerar på gatan. Men någon direkt vrede känner han inte mot de "vanliga" männen. Annat är det med psykopaterna som misshandlar kvinnorna. Dem har han inte mycket till övers för.
Medelåldern bland de prostituerade är drygt 30 år så Katrin, med svartfärgat hår, ring i näsan och skinnkläder, är några år under snittet. Lite avmätt men vänligt värjer hon sig mot erbjudandena om att komma till kyrkan nästa dag.

Metadon eller Jesus
- Ja, ja, jag kommer om det passar. Om jag har vägarna förbi, säger hon med sin lite släpigt knarrande röst medan hon mumsar i sig ett wienerbröd.
Utanför riksbanken har en grupp från Klarakyrkan träffat två män som också får kaffe och bullar. Den ena av dem är rätt full och antagligen torsk, den andra är en välkänd narkoman.
Medan gruppen från Klarakyrkan talar med dem och bjuder på kaffe linkar en välsminkad kvinna i tajts och krage av leopardpälsimitation förbi. När hon får se Carl-Erik stannar hon upp och det är ett återseende inte helt utan värme.
Hon berättar sin historia om en tioårig metadonbehandling som misslyckats, om fängelsevistelser, om killen som sitter på Hågaanstalten, om spruckna drömmar om "Svenssonliv" med hjälp av metadon. Hon är expert på behandlingsbyråkrati, på kriminalvård och på terapi.
- Har du inga kanelbullar, säger hon och kikar ner i plastpåsen medan hon släpper ner fem sockerbitar i kaffekoppen.
Själv anser hon att det bara finns en möjlighet att ta sig ur heroinmissbruket.
- Det är bara metadonet som hjälper, säger hon.
- Jesus hjälper, kontrar Lina från Klarakyrkan och håller fram sockerkartongen.

Eva, Nadja, Christina och Katrin heter i verkligheten något annat.

Man tror kanske att missbrukarvårdens omfattning har någon koppling till antalet missbrukare som behöver vård. Så är det inte. Den styrs av kommunernas efterfrågan på vårdplatser. Kommunal spariver ger mindre efterfrågan. Därför ska nu flera hundra platser på LVM-hem försvinna.
Runnagården blir kvar. Men de kommer i fortsättningen att få sämre avlastning när det gäller de våldsamma patienterna. Samtidigt är missbrukarna i sämre skick nu än för bara några år sedan, både fysiskt och psykiskt. Dessutom är nästan alla tvångsplacerade, och inte där av fri vilja, som för ett par år sedan. Allt detta innebär att arbetet nu är tyngre, och att det blir ännu tyngre när nedläggningarna är genomförda.
Man tror kanske att Runnagården av den anledningen får mer resurser. Så är det inte. På två år har personalstyrkan minskat med närmare 20 personer.
Ingegerd Rydh är behandlingsassistent och dessutom kontaktman för Seko. Hon tycker det ser ut som regeringen gett upp hoppet om missbrukarna. Och det drabbar både missbrukarna och dem som arbetar i vården.

Sjukare patienter
Behandlingshemmet Runnagården har 32 platser, 16 slutna och lika många öppna. Här finns endast kvinnliga patienter. Man är specialiserade på dem som förutom sitt missbruk också har svåra psykiska störningar.
Första anhalten är avgiftningen. Där stannar patienterna i ungefär tre veckor, sedan slussas de ut på avdelningarna, en sluten om det är risk att de rymmer, annars en öppen. Efter tre till sex månader lämnar de Runnagården med en eftervårdsplan, som kan se ut på lite olika sätt. Fungerar det inte med öppnare vård kommer de tillbaka.
Ingegerd Rydh säger att patienterna slussas vidare allt fortare, från avgiftning till behandling och från behandling till utskrivning. Dels för att kommunerna vill ha det så, av ekonomiska skäl, dels för att skrotningen av LVM-hem skapar köer till de platser som finns kvar. De kortare behandlingstiderna beror inte på att patienterna mår bättre.
- Sedan förra hösten har de blivit allt sjukare och sjukare, säger Ingegerd. De flesta är helt nedgångna när de kommer hit. De hamnar på sjukhus efter en överdos och först då kommer de hit.
Ingegerd började på Runnagården 1990. Då var det annorlunda. Patienterna var ofta här av fri vilja och lättare att tas med. Och det fanns mer personal. Den öppna avdelningen består av två hus med åtta rum i varje. På kvällar och nätter, när ångest och knarksug sätter in har patienterna en person att prata med.
- Vad gör man när fem tjejer behöver prata och man är ensam, undrar Ingegerd. Hon vet vad tjejerna gör. De drar, avviker. För tillfället är sju på rymmen. Snart blir de sex, för en ringde och undrade oroligt om hon hade sin plats kvar. Hon ska hämtas under dagen.

Många känner sig utbrända
Runnagården byggdes om under sommaren och fick två nya slutna avdelningar. Men något avskiljningsrum byggdes inte. Något som snart nog visade sig ha behövts. För under några sommarmånader hade man en patient, mycket våldsam och mycket hotfull mot personalen. Då förbrukades hela årets övertid, extrapersonal och Securitasvakter fick kallas in. Oron spred sig bland patienterna. Ångest och aggressioner fortplantar sig snabbt.
- Vi måste ha en beredskapsplan för att inte bli tagna på sängen som då. Vi har blivit utlovade en, men det har inte hänt något.
Det är lugnare nu. Men oron finns kvar, bland personalen. De fruktar att sommarens händelser ska upprepa sig i kölvattnet av nedläggningarna. Oron läggs ovanpå den mer eller mindre ständigt malande känslan av att inte räcka till, inte ha gjort nog.
- Man står ut på jobbet, säger Ingegerd. Men när man kommer hem är man så trött, så trött, orkar inte prata, inte se folk. Många känner sig slitna och trötta. Jag har inte träffat någon som inte sagt det.
Fatima Denzler arbetar på en av de slutna avdelningarna. Hon säger att det hänt något med stämningen.
- Folk är slut och då räcker minsta lilla grej för att det ska bli irritation bland personalen.
- Mitt jobb är ju att sitta och prata med patienterna. Det har jag över huvud taget inte tid med och så kommer man hem och får nästan magkatarr när man tänker på att man ska hit igen.

Kräver stöd från ledningen
En stor del av behandlingsassistenternas jobb är att hålla gränser. För gränserna prövas jämt och ständigt. Det är allt från nedsättande tillmälen till rena hot: Du lever inte kvällen ut, eller, jag ska sprätta upp dig. Mest märks det på de slutna avdelningarna, där patienterna har lite att göra på dagarna.
Det är påfrestande att arbeta med psykiskt störda missbrukare. Det är ett jobb som kräver stöd från ledningen. Många anser att de inte får det. Man klagar också på dålig respons, utom när man gjort något fel och på att ledningen inte lyssnar. Många efterlyser också handledningen. När man dagligen - inte ens personalens fikarum är fredade - är tätt inpå psykiskt störda missbrukare finns det många saker att prata om och få respons på.
Trots allt detta arbetar personalen kvar. Det är för att de har hög moral, säger Ulf Andersson, institutionschef. Det är för karensreglerna i a-kassan, säger en behandlingsassistent.
Ingegerd Rydh säger att hon tror på vården, annars skulle hon inte vara kvar. Några av patienterna fortsätter att komma tillbaka som om inget hänt. Många blir faktiskt fria från sitt missbruk. Andra får en uppryckning, klarar sig lite längre.

Begriper ministern?
Ulf Andersson säger att handledning är dyrt och att det framför allt är svårt att hitta handledare. Men han inser behovet och säger att det är svårt att möta någon som i ångest skurit sig i handlederna, kanske svårare än att möta en aggressiv patient.
Per-Eric Furuholm, biträdande institutionschef, konstaterar att de har patienter på Runnagården som psykiatrin vägrar att ta. Kommer de hit går vi hem, säger personalen där.
Ulf Andersson anser att gränsen är nådd vad gäller besparingar, blir det mer avgår han.
Ingegerd Rydh tycker gott han kunde stå på sig lite mer när han kräver anslag. Och hon tycker att de på huvudkontoret måste förstå att Runnagården har de patienter som kostar mest, inte minst sjukvård.
Det är ett par frågor som ständigt återkommer vid vårt besök: Inser inte regeringen att det blir dyrare för samhället om missbrukare inte vårdas, vilken är effekten av nuvarande regler? Personalen undrar om socialministern är medveten om detta. Och hur menar hon att man ska uppfylla kravet på bibehållen eller bättre kvalitet i vården när anslagen minskar och personalstyrkan krymper?
Margot Wallström hade inte tid att svara när Seko-magasinet förde frågorna vidare, så de anställda på Runnagården får istället avvakta pågående utredningar. l

Leif Andersson