Det är en solig första maj i Östersund. Men inga smattrande fanor eller taktfasta paroller, istället en familjedag - till mångas sorg. Men det är kanske det som behövs för att konkurrera med ICA-dagen och med travet nästgårds. Det visar sig dock att finansminister Åsbrink som huvudattraktion på en familjedag har svårt att hävda sig mot de andra attraktionerna.
Ulf Hamrén har inte så mycket till övers för första maj, han har aldrig gått i en demonstration.
- Alla ska demonstrera en dag om året, då är det legitimt, men vad ger det?
Första maj kan vara för Ulf, men demonstrationer behövs, tycker han. Kanske fler än idag.
- Vi svenskar accepterar snart allting.
Ulf berättar om demonstrationen mot försämringar i arbetsrätten. Den hölls i Stockholm och från hela landet kom folk. De skulle komma från Östersund också, med gratis bussar. Men för få nappade så det blev ingen resa. I vintras var det en ny demonstration i Stockholm, mot inskränkningar i skotertrafiken. Från Jämtland kom fyra bussar, med betalande passagerare.
- Norrland i ett nötskal!

"Friår kan lösa arbetslösheten"
Om Ulf Hamrén ändå hade gått i ett demonstrationståg, är det ingen tvekan om vad det skulle ha stått på plakatet: "Bekämpa arbetslösheten!" Det tycker han är den viktigaste politiska frågan i allmänhet och i synnerhet vill han att facket ska bidra. Han ser flera vägar att gå.
- Personligen tror jag på arbetstidsförkortning och friår för att lösa en del av arbetslösheten. Och de flesta arbetare vill ju ha pension innan de är 65. Låt dem få det då.
- Det måste också bli ett slut på all övertid. Det är inte ovanligt med tolv-timmarsdagar och helgarbete på anläggningsjobben.
Ulf Hamrén har arbetat som maskinförare sedan 1978. Det var hans första riktiga jobb efter skolan. Efter 15 år satsade han några av vinterns arbetslöshetsveckor på en "prova på kurs" på komvux. Det slutade med att han först läste in gymnasiet och sedan, 1994, hamnade på högskolan i Luleå. För lånade pengar läste han 60 poäng (1,5 år) anläggningsteknik.
Våren 1995 var det examensdags, Ulf fick jobb i fyra månader.
- Sedan har det varit stendött utom tre månader 1996.
- Jag hade nästan ett jobb på gång, vid förbifarten runt Sundsvall. Jag gick som på moln ett par veckor. Sedan drog de tillbaka pengarna.

Luktar inte längre diesel
Nu sitter han med utbildning och studieskulder, men utan jobb. Jo, ett jobb har han, ett alu-jobb, och trivs i för sig med det. Jobbet handlar om att ta fram material för en turistbroschyr med information om fiskevatten, var man kan hyra båt, grillplatser och liknande.
- Det här är något helt nytt för mig. Något som inte luktar diesel. Hoppas kommunen bestämmer sig för att ge ut den.
När vi sitter runt köksbordet i lägenheten kommer posten. Bland räkningar och reklam finns ett erbjudande från arbetsförmedlingen. Ulf Hamrén kan bli grävmaskinist i norska Lier, om han vill. Men det vill han inte. Han vill ha ett arbete där han får utnyttja sina nya kunskaper. Men det är bara en av orsakerna.
- Jag börjar känna av axlarna också, man har ju suttit i rätt många år. Jag känner att det inte är som det ska, och inte lär det bli bättre. Det räcker med en sjukpensionär i familjen.
Ulfs fru är sjukpensionerad på grund av en whip-lashskada.

Arbetsförmedling något för facket?
Visserligen kom det ett erbjudande den här dagen, men Ulf tycker inte att arbetsförmedlingen brukar ha något, han går dit mest för att han ska.
Han funderar över om arbetsförmedling kunde vara en uppgift för facket, de har ju kännedom både om marknad och människorna.
Rent allmänt tycker Ulf att det lokala facket ska ha mer att säga till om, nu styr centrala direktiv för mycket.
- Man är på något möte och de säger: "Nu är det sagt så här från förbundet." Jag tycker att facket borde vara mer kreativa lokalt och att de skulle ha mer makt.
Samtidigt är han full av lovord över hur bra det lokala facket fungerar. Bra service och det är aldrig något krångel med a-kassan, och skulle det vara det, så skriver de ut en check.

Mer lokal makt!
Den kreativitet Ulf efterlyser lokalt vill han också se mer av från centralt håll.
- Facket rullar på i gamla hjulspår. De har insett att något måste ändras, det visar arbetet med Vision 2000. Det är bra med nytänkande, bara det blir något konkret av det.
Ulf Hamrén säger att ingen vet vart utvecklingen pekar idag, att allt man vet stavas IT. Men det tycker han inte räcker. Det behövs fler strategier inför framtiden och de kan inte komma uppifrån.
- Det måste vara mer av lokala lösningar, det ser ju olika ut runt landet. Jag tror på lokala nätverk med fack och företag, politiker och skola. Lokala nätverk för långsiktigt och miljövänligt tänkande.
Ulf är miljöpartist och därmed inte den största beundraren av Göran Perssons politik, men på en punkt säger de samma sak, satsa på småföretagen!
- Facket borde satsa på småföretagen, göra det lättare för företagen att anställa.
Argumentet att facket inte kan driva förändringar som kan ge försämringar för de anställda biter inte på Ulf.
- Vi har en ganska kraftig försämring redan, vi arbetslösa. I min bransch har vi förresten aldrig haft någon trygghet.
När Ulf får jobb som stämmer med den utbildning han har så kan han kalla sig arbetsledare, men det får honom inte att fundera över sin fackliga tillhörighet. Då måste han alltså tycka att han får valuta för sina 273 kronor i fackavgift?
- Ja, det var en bra fråga... Man är med i systemet, får stämpla, försäkringar och en del förmåner, och vi har fått fria datakurser. Men jag är inte helt nöjd. Det finns mycket kvar att göra.

- Jag skulle vilja se en riktig IT-satsning från Seko. Att varje klubbordförande får en dator och kan gå in och söka information och ha kontakt med varandra. Kunna ta del av nyheterna och informationen snabbare.
Den önskan står högt på dagordningen när Nina Nilsson ställer krav på facket.

Nina är 26 år, jobbar på SeaCat som båtvärdinna sedan tre år tillbaka. Det är en ung arbetsplats -företaget har just inlett sin femte säsong - med ung personal. De bildade fackklubb först i fjol och ännu är verksamheten under uppbyggnad. Att söka information är viktigt.
Själv använder hon inte Internet. Än. Ska gå på datakurs först. Men tekniken har hon redan tagit till sig.
- Det är en så liten kostnad i förhållande till hur mycket det ger. Tänk att kunna söka på skyddsskor till exempel, och så direkt få se vad som reglerar det.
Innan Nina började i katamarantrafiken arbetade hon som såväl reseledare som skidlärare i Österrike i flera säsonger. Hon är van att resa och ta hand om sig själv, tillbringade sju månader i Australien direkt efter gymnasiet. Efter Österrike började hon i en golfshop hemma i Kristianstad. Det var där hon gick med i facket, Handels.

Mycket gnäll i mässen
Sen blev det sjöfart och sjöfolk, hon hamnade på
SeaCat tack vare en arbetskamrat från tiden i Österrike.
- Det var mycket gnäll i mässen, men ingenting hände... Det var bara Anna som var engagerad och det är inte lätt att vara ensam.
När klubben bildades i fjol valdes Anna följdriktigt till klubbens första ordförande, men klubbstyrelsen fick de inte riktigt ordning på då.
- Det var mycket diskussioner om rätt lön och ersättningar. Jag tyckte avtalet var alldeles för svårläst. Det slutade med att jag gick en kurs om färjeavtalet. Jag tror att det alltid är bättre att veta vad man talar om. Jag kan inte klaga, opponera mig, om jag inte vet vad det är som gäller.
Kursen var viktig och bra. Fler borde ta chansen till facklig utbildning, menar Nina. Man får ju faktiskt betalt under tiden.
- Jag lärde mig mycket. Jag säger inte att alla föreläsare var jättebra, men jag kunde ta till mig mycket. Lagar och avtal är svåra. Det vore bra att få en förenkling av avtalstexten på ungdomlig svenska.

Dålig information
Att informera på ett lätt sätt är Seko dåliga på, tycker Nina. Hon skulle gärna se att nya avtal och överenskommelser kompletteras med en förklaring till de viktigaste paragraferna på lättläst svenska.
- Då hade nog fler blivit intresserade av att ta reda på sina rättigheter.
Det ena gav det andra och i år valdes Nina in i klubbstyrelsen. Är representant för ett av sju team ombord. Varför?
- Jag ska inte säga "någon måste göra det", det är fel. De andra i mitt team tyckte att jag skulle representera dem. Jag säger vad jag tycker och jag vågar stå för det. Jag försöker vara så rak som möjligt, även om det svider ibland.
Hon är lite kritisk till dem som inte bryr sig.
- De som sitter och gnäller och inte ställer upp när det gäller, de kan... inte skylla sig själva, men... Jag förstår att alla inte kan prata lika mycket och engagera sig, men man kan åtminstone komma på mötena ombord.

Problem med arbetstiderna
Jobbet på en höghastighetsfärja är slitsamt. Arbetstiderna blir en viktig fråga. På 1 timme och 45 minuter ska 12 båtvärdinnor serva 400 passagerare.
- Man orkar inte jobba lika många timmar.
Ändå är det inte kortare arbetspass som Nina vill prioritera, utan längre sammanhängande ledigheter.
- Vårt arbetstidsschema är vårt stora dilemma just nu. Vi ska ha årsarbetstid från och med i år, för att kunna jobba in ledigheten för varvsvistelsen under vintern. Förr blev vi uppsagda 2-3 månader varje vinter. Men nu har det blivit många timmar...
Men Nina är optimist. Tror att de ska få ordning på schemat också.
- I år är vi enade ombord. Alla vill ha ett annat schema - då är intresset för facket högre också.
Resultaten av att den fackliga verksamheten kommit igång syns också:
- Det hände mycket förra året. Vi valde skyddsombud för cateringen för första gången och vår miljö har blivit bättre att jobba i. Kassorna har blivit bättre och golven. Förra året drog vi fortfarande vagnarna med taxfreevaror över landgången iklädda våra pumps. Det krävdes en bruten fot för att få ändring på det. Nu får vi inte göra det mer, matroserna ska hämta dem.

Lönerna viktigast
Vad som är den viktigaste frågan för facket tvekar hon inte en sekund över.
- Det är lönerna. För oss som jobbar inom sjöfarten händer det mycket nu när vi ska börja landskatta. Då ska matersättningen beskattas. Sen finns det ju delar i avtalet som är löjliga. Rederitillägget på 121 kronor till exempel... det är ju ett skämt.
Hur fackavgiften använts har hon inte riktigt tänkt på:
- Jag vet faktiskt inte vart de 285 kronorna går, mer än att en del går till den kollektiva hemförsäkringen för oss sjöfolk. Den är bra. Sen går det väl pengar till a-kassan, till facklig utbildning och till ombudsmännen på avdelningen.
Nina tycker att det är bra med kollektiva försäkringar, men att informationen om dem måste bli bättre. Den nya sjukförsäkringen är ett bra exempel på andra frågor som är viktiga att facket arbetar med. Den har Nina tecknat sig för.
Ändå vet hon inte riktigt om man kan säga att man får valuta för medlemsavgiften?
- Både ja och nej. Jag har fått valuta, som gått kurser och utbildat mig. Annars är det svårt att säga när man inte riktigt vet var pengarna går.

Facket måste föryngras
Även om hon ogillar särskilda satsningar på särskilda grupper, så menar hon att det är vikigt att satsa på ungdomar.
- Man skulle se till att få in yngre att gå bredvid i det fackliga arbetet. Inte för att sparka ut de äldre utan för att vi skulle få lära oss. Man får inte se ungdomar som ett hot utan de äldre måste dela med sig av sin erfarenhet.
Genom att ha mentorer i det fackliga arbetet bygger man en bättre organisation:
- Misstag leder till lärdom, men man behöver ju inte göra alla misstag själv. Om någon annan gjort misstaget kan man gå på lärdomen direkt. Mentorer tror jag på. Men ingen ska tvingas att bli mentor - då är själva grejen borta.

Vill ha det bra
I grunden är det människors vilja att ha det bra, som skapar det fackliga arbetet tror Nina.
- Jag vill ha mina rättigheter på jobbet för att jag ska trivas. Jag har ett jobb som jag älskar, men jag vill inte bli utnyttjad eller känna mig överkörd. Det finns inget värre än när folk tror att man inte kan ta reda på saker själv. Att de nedvärderar min intelligens. Det är nog mycket en generationsfråga. Ungdomar vill veta mer.

Björn Forsberg