Anita Fors

Först är det Teliabilen vi ser från vägen när vi svängt av mot Tubbetorp, strax utanför Lidköping. Bakom bilen bullrar Rune Johanssons grävmaskin. En gul jätte med rejäl skylt på taket: Botberga Entreprenad. Här ligger en av 13 små telestationer som ska göras om till AXE-stationer. Rune och hans grävare är inhyrda för att göra grundjobbet.
I 14 år var Rune anställd av Televerket. De första sju åren med kabelplöjning, sedan hamnade han i ett besiktningslag. Direkt efter uppsägningen och projektet Vägvalet började Rune på Entreprenörskolan, en utbildning som Televerket ordnade. Syftet var att få hjälp att starta eget - och Rune drog igång sitt Botberga Entreprenad.
- Jag har ju kört maskin sedan jag var 16 år och fick ta traktorkort. Jag började köra dumper åt en firma när jag var 17. Det är egentligen det enda jag kan. Jag har ju ingen utbildning ... Det fanns inte något annat för min del efter Televerket.
Att gå från anställd till att bli egen företagare var ändå ett stort steg. Naturligtvis diskuterades frågan hemma. Men egentligen fanns inget alternativ. Arbetslös kunde han ju inte gå - han kände att han måste försöka.
- Förresten så är det lika för alla hemmavid. Alla som inte klarade skolan hemma blev egna företagare, vi är ju idioterna. De som skaffade sig utbildning, de är anställda.

Sömnlösa nätter
Det var massor av sömnlösa nätter i början. Rune hade byggt villa 1983. Hade familj och två små barn.
- Jag började med en maskin som jag köpte loss från Televerket, för närmare 700 000 kronor. Det var väldigt mycket pengar. Banken undrade om jag inte kunde starta ett billigare företag ...
Rune skrattar åt minnet, "ett billigare företag". Men Televerket förband sig att anlita Rune i viss utsträckning under tre år och då sa banken ja. Nu har de tre åren gått.
Rune har inte längre några garantier från Telia om nya jobb, men nu är företaget igång och Telia är kvar. Än så länge. För att inte hamna i beroende av Telia gäller det att ta in jobb från andra ställen också. Som entreprenör vet Rune inte vad han har för jobb på sikt.
- Jag jobbar sju dagar i veckan under säsong. Det handlar väldigt mycket om säsong i den här branschen. Men man håller ju på med företaget hela tiden ändå, hämtar grejer eller lagar något. Hur många timmar jag lägger ner vågar jag inte räkna på.
Med sådana insatser är det klart att familjen blir lidande.
- Barnen tycker det är tråkigt ibland, de vill ju gärna åka ut och att vi ska hitta på saker. Jag har inte haft semester på två år, men nästa år har jag räknat med att ta ledigt. Då har det gått två år sedan jag köpte den nya maskinen.
Istället blir det helgerna som blir viktiga, när de är lediga.
- Vi åker och simmar och så. Inga stora utflykter. Och så äter vi lite, då blir det ofta hamburgare och pommes frites, barnen brukar få välja. Vi bor ju på landet. Har ett annat levnadssätt än inne i stan. De som bor i stan har en almanacka som de skriver in saker i, squash och dans och sånt som de ska göra.
Fast dansar det gör Rune också. Gammeldans. Ute i bygdegårdarna. Är det något han oroar sig för så är det ekonomin. Han står i personlig borgen för de lån han har. 1995 bytte han upp sig, köpte en ny grävmaskin och en företagsbil. En investering på 1,5 miljon, plus moms.
- Momsen får man ju tillbaka som företagare, men jag var ju tvungen att ta nya banklån för att kunna ligga ute med pengarna innan de kom tillbaka. Nu har jag kört ett tag, då glömmer man oron. Man kan ju inte gå och tänka på det jämt.
Mest oroar han sig för det egna huset. Att inte kunna klara av det ekonomiskt. Rune är 45 år, hör till den generation som är uppfostrad att sköta sig.

Noga med inbetalningar
- Jag tar ut en lön till mig själv. Runt 16.000 ungefär, som på Telia, för att jag ska få ut pension sen. Jag är noga med att betala in sociala avgifter och sånt. Egentligen borde jag ta ut mer, jag får ju ingenting för övertid och inga traktamenten. Men jag måste ju vara rädd om mina pengar, om jag får mindre körningar måste jag ju leva ändå. Det jag tänker på är att betala av så mycket som möjligt på min maskin. Det gäller ju att hålla nere skulderna i nivå med värdet i maskinen.
Ändå tycker Rune att omställningen gått bra:
- Jag är född på en bondgård, vi jobbade jämt. Jag är född till arbetare. Men nu kan jag inte hjälpa farsan lika mycket. Han har ju fått ta största smällen. Han har ingen som hjälper honom på gården. Själv har jag ju kvar arbetskamraterna. Televerket tog nyckeln till skåpen och telestationerna, det är största skillnaden.

I dag har fem av dem jobb, mer eller mindre fast. Två är "i åtgärder", den tredje går sysslolös, men har haft Alu-jobb och säsongsanställningar. Han närmar sig de 50, har sökt många, många jobb men fått nobben.
Tänker själv att "man är väl för gammal" och han oroar sig för framtiden. Ekonomin börjar bli verkligt besvärlig, hans hustru har varit hemmafru i alla år och tre barn bor fortfarande hemma. De är inte ens tonåringar, så försörjningsbördan vilar tung.
Televerket/Telia har minskat sin personal med drygt 17.100 personer under de senaste tio åren.
Under samma tid har medlemsantalet inom Sekos telebransch gått ner från 28.600 till 18.500.
Det visar att manfallet varit större inom produktionen än på den administrativa sidan, men ingen personalkategori har gått oskadd igenom detta.

Kontoristernas uttåg
Dock, dagens och morgondagens "telekomarbetare" (som inte alls behöver jobba på Telia) är snarare dataingenjör än kabelgrävare och ordbehandlarnas intåg på kontoren har följts av kontoristernas uttåg. Det säger Bertil Thorngren, som är strateg på Telias koncernstab. Han säger också att telefoni, telex och den tidiga datatrafiken gick i skilda nät, vid sidan av varandra. De krävde olika slags kompetens och därmed flera människor. Idag går allt - bild, text, prat - i samma tråd och de manuella arbetsuppgifterna minskar.
Tillsammans med den stora lågkonjunkturen och det fria valutaflödet har den nya tekniken åstadkommit en arbetslöshet som tidigare var okänd i vårt land.
Enligt AMS låg den på 551.000 i september månad. Det utgör 12,8 procent av arbetskraften och är mer än dubbelt mot tio år tidigare. Trots politikernas löften och ansträngningar talar man alltmer om den höga arbetslösheten som ett permanent fenomen. Thomas Fürth på Institutet för Framtidsstudier ser ändå ganska ljust på situationen.
- Jag tror att arbetslöshetssiffrorna kommer att förbli höga, men att färre kommer att gå länge utan jobb. Antalet korta anställningar och projektjobb kommer att öka och då ökar också genomströmningen bland de arbetslösa.
Det kan vara en tröst för de unga, men knappast för dem som kommit upp en bit i åren. De får svårt att komma in i ruljangsen och även den som gör det kan få svårigheter. Med skulder till exempel, som man drog på sig när man trodde att jobbet var något man hade mellan skolan och pensionen.

Hur går det för hoppjerkorna?
Och hur går det för de unga som hoppar från jobb till jobb? Kan de någonsin köpa en bostad? Vill morgondagens banker låna ut pengar till folk som hoppar mellan tillfälliga påhugg? Idag är bankerna restriktiva mot folk som inte har fast anställning.
Frågan går till Rolf Jansson på Nordbankens koncernstab Kredit. Han säger att bankerna anpassar sig, men talar också om "hoppjerkor", om att det gäller att skilja mellan dem och "de som byter jobb av andra skäl".

Eva Strinnholm

Per Westerdal sitter vid köksbordet i villan i Tidaholm och deppar. Banken har just nekat honom att lägga om lånen och han vet inte hur han ska få pengarna att räcka till. Sälja huset är meningslöst, han får aldrig tillbaka vad han lagt ut.
Det började så bra för Per. Fyraårigt tekniskt gymnasium och jobb direkt på det. Kom så småningom till Televerket, där han blev kvar i åtta år. Reparerade elektromekaniska stationer, sådana som successivt byts ut mot elektroniska telefonväxlar. Den utvecklingen bekymrade inte Per. Han var beredd att lära om och lära nytt och hösten -92 skulle han få vidareutbildning i Televerkets regi.

Inte längre önskvärd
Det var samma höst som han blev uppsagd. Fick epitetet "övertalig" och var inte längre önskvärd. Per var bitter då, men idag säger han att Televerket/Telia i alla fall gjorde en del för att hjälpa honom. De lånade ut datorer och han slapp tjänstgöra under uppsägningstiden. Istället gick han ett påbyggnadsår på gymnasiet och läste data och elektronik tillsammans med ungdomar i tonåren.
Det var roligt, men gav inget jobb. Så till hösten blev det mer utbildning, dataingenjörsprogrammet på högskolan i Skövde. Det omfattar två år och det första betalades av Trygghetsstiftelsen.
- Sen skulle jag ta studielån, men i den vevan lämnade min fru mig. Så då satt jag här med villa och två små döttrar och vågade inte skuldsätta mig ännu mer.
Sökte jobb istället. Nej, nej, nej! Ingen behövde en 38 år ung man med gedigna kunskaper inom teknik och data. Så till hösten blev det fördjupningskurs hos AMU. Han lärde sig mer om moderna elektroniska styrsystem inom industrin.
Per Westerdal är alltså en välutbildad man i sina bästa år. Ändå får han inget arbete. Just nu producerar han trälinjaler i Alus regi. Inte för linjalernas skull, utan för sysselsättningens. I projektet ingår fyra veckors praktik. Om det vill sig väl kan det ge jobb sen, men Per är skeptisk.
- Jag tror inte på nånting längre.
Tidaholm är en gammal industriort, som drabbats hårt av lågkonjunktur och strukturomvandlingar. Alla företag drar ner på personal och någon ljusning är inte i sikte. För Per är den dåliga ekonomin det värsta med arbetslösheten.
- Man lever ju inte för att arbeta, utan arbetar för att leva. Men det är svårt att behöva vända på varenda krona. Jag har inte köpt ett klädesplagg på två år, så min garderob börjar bli rätt fransig. Och i våras, då jag gick back varenda månad, tog jag lillflickan från dagis. Det kostade 500 i månaden att ha henne där och det har jag inte råd med.

Långkok och brödbak
Andra besparingar: ingen tidning (får gårdagens av sin mamma), långkok och brödbak och så biblioteket. Förr var han med i en massa bokklubbar, nu lånar han hem travar från bibblan. Att gå på krogen är inte till att tänka på, men han brygger eget vin och röker två - tre cigaretter på kvällen när barnen kommit till ro. Pensionsförsäkringen har han sagt upp och han har tömt flickornas allemanskonton.
- Det tog emot!
Bilen har han kvar. För att skjutsa döttrarna och för att den behövs om han får jobb och när han är "i åtgärd".
Med a-kassa, underhållsbidrag, bostads- och barnbidrag får Per ut ungefär 13 600 kronor i månaden. Det är inte särskilt lite, men huslånen är dyra. Vid årsskiftet sjunker bostadsbidraget och alla turerna kring arbetslöshetsersättningen skapar oro.
- När jag har betalat boendekostnaderna, bilen och maten har vi tusen kronor kvar till allt annat.
Hur ser du på framtiden? Vad gör du om tio år?
- Då jobbar jag. Det är självklart, så måste det ju bara bli.