Copyright SEKO-magasinet.
Citera gärna våra web-sidor,
men glöm inte ange källan

Skadad
för
livet 		Om det här inte är en arbetsskada, så vet jag inte vad en arbetsskada är. Så sa läkaren på vårdcentralen till Anita Wiklund. Men försäkringskassans läkare tycker annorlunda.
Ändrade regler och ändrad praxis har gjort att allt färre arbetsskador noteras. På papperet. I verkligheten är vi lika slitna som förut. Fast med sämre ekonomi.

- Jag
vill ju
leva ett
normalt
liv...

Mats Andersson

Anita Wiklund har ständig värk i nacken sedan snart 20 år. Hon är övertygad om att det är arbetet på Posten som gett skadan. Anitas läkare på vårdcentralen håller med. Men det hjälper inte när läkaren på försäkringskassan anser att värken inte beror på en arbetsskada, utan på åldersförändringar.

Någon mil utanför Luleå ligger Gammelstaden. Där bor Anita Wiklund med sin make Kjell i ett gult trevåningshus. I Gammelstaden ligger postkontoret där hon förstörde sin nacke. Eller om man ska tro försäkringskassans förtroendeläkare så var det där den då knappt 30-åriga Anita arbetade när hon fick ålderskrämpor.
Det var på begravningsbyrån hemma i Arvidsjaur som Anita fick sitt första arbete. Hon var 14 år och hade just slutat skolan efter sju år. Piteå och Boden var gränsstäderna i hennes värld, så det var ett stort steg hon tog den dag hon som 15-åring flyttade ända till Stockholm och började som barbiträde på Salzers vinrestaurant. När väninnans försmådda pojkvän en natt försökte sätta eld på deras gemensamma lägenhet fick hon nog och återvände norrut, till Gammelstaden och arbete i kassan på Konsum.

"Man var

väl dum,

man höll

väl på

för länge"

Bär själv
Anita träffade Kjell. Barnet kom och Anita var hemma i tio år innan hon kände att det var dags att börja arbeta. Posten behövde någon som städade på kvällarna. Tur tyckte Anita, då. Med tiden blev arbetsuppgifterna fler och fler och 1985 kom hon upp i heltid med ett eget brevbärardistrikt.
Det onda i nacken och axlarna hänger ihop med alla hennes olika arbetsuppgifter på Posten, det är Anitas övertygelse. Först lokalvård, sedan postsortering, inte så tungt men många höga lyft. Det var företagspaket, som kunde vara hur tunga som helst och utkörningen av postbuntar, allt skulle krånglas in och ut ur den lilla Kadetten och postbuntarna upp i lådorna, som sitter så högt för att plogbilen inte ska ta dem. Och det var den fullastade cykeln att släpa på i flera decimeter tjock blötsnö till mer än 400 hushåll. Var maken ledig fick han skjutsa med bilen.
- Ibland när jag hade tunga företagspaket så bad jag om hjälp dit jag kom. Ofta fick jag till svar att ni tjatar ju så mycket om jämställdhet så bär själv du.
Anita gick till företagsläkaren första gången 1979. Därifrån blev hon hemskickad med en ask tabletter mot värken. Hon fortsatte att arbeta. Värken blev värre. I maj 1986 undersöktes hon av en läkare på vårdcentralen, som konstaterade att nacken var utsliten. Anita ordinerades sjukgymnastik och träning.

Ständig värk
För att senare få höra att hon absolut inte skulle träna, hon är för stark, tar i för mycket och förvärrar skadan. Behandlingen nu är sjukgymnastik och vattengymnastik. Och så värktabletterna. Utan dem hade det inte gått.
- Jag kom hem, tog två tabletter, la mig att sova. När Kjell kom hem väckte han mig, jag lagade mat, vi åt och jag gick och lade mig, han diskade, jag sov tills det var dags att gå och jobba igen.
- Så jobbigt det varit, det går inte att beskriva. Men man ville ju försöka leva ett normalt liv. Det gick inte så bra, men på något sätt gick det. Anita var ofta sjukskriven, som längst ett och ett halvt år.
- Det ringde någon hög chef på Posten och undrade om jag hade problem med mina arbetskamrater, eftersom jag var borta så mycket.
Anita Wiklund säger som många i hennes situation, att man var väl dum, man höll väl på för länge, ville ju försöka. Men god vilja räcker inte mot utsliten nacke. Det gick fram till 1994, då slutade Anita som brevbärare, hon började arbeta halvtid med lättare uppgifter och fick halvt sjukbidrag, 3.500 kronor i månaden efter intyg från försäkringskassans läkare - "värk i axlar, nacke och domning i armar". Och hon kom tre veckor på ett rehabiliteringshem, Posten betalade.

"Jag vill

allt ha

mina

fyra

timmar

på jobbet"

Ingen hjälp
Lägenheten är nyrenoverad och köket ljust. På bordet ligger några av alla de papper som Anitas sjukdom alstrat, läkarintyg och utlåtanden, och ett dokument daterat den 21/7 1994. Det är ett avslag från försäkringskassan, det som säger att Anita inte har en arbetsskada. Visserligen står det att hennes arbete kan ha förvärrat skadan, men enligt avslaget kan man inte "med hög grad av sannolikhet" säga att det är jobbet som är orsaken. Om Anita tycker något annat så står det henne fritt att bevisa motsatsen.
Det var ett år för mycket som Anita klarade av att jobba. Hade hon lämnat in om arbetsskada före 1993 hade hon fått den godkänd direkt - och en högre ersättning, det sa hennes handläggare på försäkringskassan.
- Det är så mycket tjafs nu med de nya reglerna när jag ska bevisa vad skadan beror på. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet ju inget om sjukdomar!
- Och hur är det egentligen när läkaren på vårdcentralen, som träffat mig säger att om inte det här är arbetsskada, så vet jag inte vad en arbetsskada är medan en läkare som aldrig sett mig, säger att det beror på åldern.
- Det här är svårt för en vanlig människa, på facket verkar de inte ha tid. Och när man pratar med försäkringskassan känner man sig bara liten. Inte får man någon hjälp därifrån inte, åh nej.
Anita Wiklund har på egen hand överklagat försäkringskassans beslut till länsrätten. Hon blev lovad ett intyg från Previa, som beskrev vilka skador som kan drabba en brevbärare. Han som gav löftet slutade, Anita fick inget veta, så hon skrev själv.
- Blir det avslag i länsrätten fortsätter jag att överklaga.
"Jag som

älskade

flugfiske,

men det

går bara

inte"

Svårt att bli trodd
Att vara drabbad av en icke-godkänd arbetsskada är att vara drabbad på flera sätt. Dels är det sjukdomen och allt den för med sig, dels allt pappersarbete som en frisk slipper, alla regler, alla medicinska fackuttryck som inte går att förstå. Känslan av att stå ensam.
- Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, konstaterar Anita.
Anita drabbades också av det som många andra med förslitningsskador har erfarenhet av, svårigheten att bli trodd. Av någon anledningen räcker det inte att säga ont i ryggen, värk i axlar och nacke. En bruten arm eller ett blödande sår är svårt att argumentera emot. Men lite värk här och där, är inte det mest gnäll...
- Det har varit tufft att ta reaktionerna från arbetskamraterna. ett tag liknade det mobbing. Men nu förstår de.
På frågan hur hennes närmaste chef reagerat svarar Anita kort att den nya chefen är bra.

Inte fräsch - förbannad
Halvtid, lättare arbete och behandling, har det inneburit någon förbättring?
- Det är bättre att jobba halvtid, men nog är det jobbigt många gånger. Jag har ont varje dag och ibland får jag ta tabletter och lägga mig, men jag vill inte bara gå hemma.
Fritiden är inte heller som förr. Bärplockning är det inte fråga om och fisketurerna är inte heller desamma.
- Jag som älskade flugfiske, men det går bara inte. Istället får jag stå där med kastspöet. Sedan mår jag dåligt flera dagar efteråt. Men ska man inte kunna få göra något?
- Ibland bestämmer vi att göra något och så när vi ska iväg, ja då ligger jag kanske där med huvudet under armen. Det är svårt. Men, man får ta igen det när jag mår bättre.
Anita skrattar till när hon säger det sista. För även om värken alltid finns där och det är tufft många gånger så låter sig Anita inte knäckas. Inte beklaga sig i onödan, inte tycka synd om sig själv, försöka leva ett vanligt liv - och betala med svårare värk.
Så lever hon och så kanske man måste kunna leva som arbetsskadad.
- En gång sa företagsläkaren till mig, vad du ser fräsch ut. Han ville väl vara snäll, men jag blev så förbannad.

Halvt
sjukbidrag
är tids-
begränsat

Mats Andersson

Anita har halvt sjukbidrag. Sjukbidraget motsvarar i pengar vad hon skulle få i förtidspension. Skillnaden är att sjukbidraget är tidsbegränsat.
Försäkringskassan utesluter alltså inte att hon ska bli bättre. I oktober ska Anitas sjukbidrag omprövas. Sjukbidraget är 75 procent av lönen, samma som sjukpenningen men med avtalskompletteringar blir det 90 procent, alltså mer än vanlig sjukpenning.
Hade försäkringskassans läkare ansett att Anita var skadad av sitt arbete hade hon kunnat få livränta. Den ska, i princip, ersätta den tid som Anita inte kan arbeta.Vid godkänd arbetsskada hade hon även kunnat få pengar från en avtalsförsäkring som arbetsgivaren tecknar.

Allt färre arbets-
sjukdomar godkänns


Mats Andersson 		Den som drabbades av förslitningsskador - och andra skador i arbetet före 1993 fick skadan klassad som arbetsskada om inte "övervägande skäl" talade emot.
Efter 1993 ska det, för att klassas som arbetsskada, finnas någon "skadlig inverkan" i arbetet som "med hög grad av sannolikhet" kan ge upphov till skadan. Dessutom måste "övervägande skäl" tala för att det finns ett samband mellan denna skadliga inverkan och den aktuella skadan. Tillsammans med försämrade ersättningar har dessa nya regler satt sina spår i statistiken.
1993 anmäldes fler arbetssjukdomar än tidigare. Det hänger samman med att många ville anmäla sin skada innan reglerna ändrades.
Arbetsskador delas upp i arbetsolycksfall, arbetssjukdomar och trafikolyckor. Arbetssjukdomarna består till största delen av förslitningsskador - 72 procent för kvinnor och 62 procent för män (1994).
I slutet av 80-talet godkändes de flesta arbetssjukdomar som försäkringskassan prövade. Sedan dess har siffran mer än halverats. Andelen godkända arbetsolyckor är mer konstant.

Andel godkända arbetsskador 1980-1995.

I slutet av 80-talet godkändes de flesta arbetssjukdomar som försäkringskassan prövade.

Sedan dess har siffran mer än halverats.

Andelen godkända arbetsolyckor är mer konstant.

Diagram: ulf ek
Källa: riksförsäkringsverket

"En
fattig-
doms-
fälla"


Eva Strinnholm 		Har arbetsmiljön i Sverige blivit bättre? Är människorna mindre ömtåliga nu än för några år sedan? En titt i statistiken över arbetsskador ger den bilden, men verkligheten är en annan. Ändrade regler och ändrad praxis har "hyfsat siffrorna", men inte förbättrat människors hälsa. Däremot har det försämrat deras ekonomi.

För fem år sedan godkändes 79.000 arbetsskador. Förra året bara 16.000. Bakom detta ras ligger förändringar i lagstiftning och i praxis, det vill säga hur man tolkar de regler som finns. Åtstramningen började redan i slutet av 80-talet, de skärpningar i arbetsskadeförsäkringen som kom 1993 var i mångt och mycket en anpassning till den verklighet som redan rådde. Detsamma kan sägas om det nu aktuella betänkandet från Sjuk- och arbetsskadekommittén, även om det innehåller en del förslag till förändringar. 1993 års ändringar i arbetsskadelagen var av två slag. Det blev svårare att få en skada godkänd som arbetsskada och arbetsskadesjukpenningen togs bort. Ribban höjdes främst för arbetssjukdomar och då särskilt belastningsskador. Sådana drabbar kvinnor i högre grad än män. Män råkar oftare ut för olyckor.

"I sam-

spelet

med för-

säkrings-

kassan

kan det

bli rena

moment

22"

Ökade klyftor
Skärpningen från 1993 slår alltså hårdare mot kvinnor än män. Den klyftan ökar ytterligare om Sjuk- och arbetsskadekommittén får som den vill. Den föreslår att arbetsskadesjukpenning återinförs vid arbetsolyckor, men tills vidare inte vid arbetssjukdomar.
Utan arbetsskadesjukpenning får den arbetsskadade vanlig sjukpenning. Trots det kan en del få ekonomisk nytta av att få sin skada erkänd som arbetsskada. Det ger möjlighet till ersättning från AMF, arbetsmarknadsförsäkringar. Reglerna är dock knepiga, särskilt vid arbetssjukdom. För att AMF ska betala ersättning måste den individuella skadan vara godkänd som arbetsskada av försäkringskassan eller också måste sjukdomen finnas med på ILO:s förteckning över arbetssjukdomar. I samspelet med försäkringskassan kan det bli rena moment 22, eftersom försäkringskassan bara prövar sådana fall där ett godkännande innebär att den drabbade får mer än bara sjukpenning från kassan. Idag gäller det bara vid stadigvarande inkomstförlust, som kan ge livränta. Livränta kompenserar i stort sett hela inkomstförlusten.

Blev för dyrt
1980-talets generösa praxis av arbetsskadeförsäkringen blev kostsam för staten. Det är skälet till åtstramningarna, som slår mycket hårt mot de drabbade. Detsamma gäller vid vanlig sjukdom, det är ju sjukförsäkringens regler som tagit över även vid arbetsskador. För en LO-familj med två barn måste ersättningsnivån ligga kring 85 procent för att man inte ska hamna under socialbidragsnormen. Det har LO:s familjeekonom Inger Persson räknat ut. Men det är lätt att halka under den nivån. Bland annat för att försäkringskassan inte främst ska se till människors ohälsa, utan deras hälsa. Kassan fastställer så kallad restarbetsförmåga. Den kan i princip vara hur stor eller liten som helst, men i praktiken har det blivit så att många människor som förr skulle betraktats som helt sjuka klassas som 75 procent sjuka och 25 procent friska. Det innebär att de bara får 75 procent av hel sjukpenning. Hel sjukpenning är, efter 90 dagar, ungefär 75 procent av lönen.
I teoriernas värld ska de arbeta den återstående fjärdedelen. I verkligheten blir det allt för ofta fråga om en 25-procentig arbetslöshet, vilket är för lite för att ge a-kassa. Därför måste långtidssjuka med 75 procents sjukskrivning klara sig på drygt hälften av sin lön. Den som tjänat 13.500 får 7.590 kronor i månaden.
Enligt Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag ska sjukbidrag och förtidspensioner ersättas av en månadsersättning på cirka 65 procent av lönen. Månadsersättningen får dock aldrig understiga 6.335 kronor i månaden.
För att ytterligare få ned kostnaderna ska den sjukpenninggrundande inkomsten i fortsättningen bara baseras på kontantlön. Sjukförsäkringen har idag ett överskott på 17 miljarder kronor.
Kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen sjunker med tio procent inom fem till sju år om betänkandets huvudförslag blir verklighet. Om det blir någon besparing för samhället som helhet är mer tveksamt.
- Kostnaderna vältras över på kommunerna istället, säger Eva Karlsson-Aldvin som jobbar med dessa frågor inom Seko.
Och hon fruktar att kommunerna sänker sina socialbidrag, så att människor som har det svårt får det ännu svårare.
- Tillsammans med arbetslösheten är det här en verklig fattigdomsfälla!

"Visst
är det
mag-
starkt..."


Eva Strinnholm 		Om du skadas i trafiken får du ersättning som täcker hela din inkomstförlust. Skadas du på jobbet får du 75 procent. För att få ersättning för lyte och men måste det bevisas att din arbetsgivare varit vållande, i trafikförsäkringen frågar man inte efter vems fel det var.

Vore det inte naturligt att utforma arbetsskadeförsäkringen på liknande sätt?
Frågan går till Monica Bäckman, ombudsman på Kommunal och socialdemokratisk ledamot i den Sjuk- och arbetsskadekommitté som nyligen lämnat ett förslag till ny försäkring vid sjukdom och rehabilitering.
- Jo, men direktiven tillät inget sådant. Vi var tvungna att spara. Det innebar också att vi inte fick ändra det snäva arbetsskadebegreppet från 1993.

"Min

kamp

just nu

gäller

att över

huvud taget

få belast-

nings-

skadorna

godkända

som

arbetsskador"

Ert betänkande är i mångt och mycket en beskrivning av den verklighet vi redan lever i. Finns där några förslag till förändringar vad gäller arbetsskador?
- Ja, det finns en del. Till exempel att det fördjupade läkarintyget som alla sjukskrivna måste ha efter 28 dagar ska ta upp eventuella samband mellan diagnos och yrke. Det är viktigt för kartläggningen av arbetssjukdomar. Dessutom vill vi fastslå att arbetsgivaren måste anmäla varje misstänkt arbetsskada samtidigt som han överlämnar ärendet till försäkringskassan. Det ska ske efter fyra, istället för två veckor, en förändring som regeringen redan plockat upp från vårt betänkande.
- Vi har också två förslag som ger mer pengar till de försäkrade. Dels vill vi ge människor som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering 40 kronor om dagen i kostnadsersättning, dels vill vi återinföra arbetsskadesjukpenning för dem som råkar ut för arbetsolyckor. Ersättningsnivån bör ligga på 98 procent.

Varför gör ni skillnad på arbetsolyckor och arbetssjukdomar? Är det inte provocerande att ge högre ersättning till typiskt manliga än typiskt kvinnliga arbetsskador?
- Jo, det är jädrigt magstarkt! Men det finns två skäl till att jag svalde det. För det första är försäkringsbolagen mycket intresserade av att teckna privata försäkringar för arbetsolycksfallen, men inte alls för sjukdomarna. Om olycksdelen privatiseras kommer vissa arbetstagare att omfattas av en sådan försäkring, andra inte, och villkoren kommer att skilja från arbetsplats till arbetsplats. Genom att rädda kvar olycksfallen inom en samlad och lagstadgad försäkring håller vi dörren öppen för förbättringar även för dem som drabbas av arbetssjukdomar och vi behåller begreppet arbetsskadesjukpenning. Tanken är att den ska utvidgas till att även omfatta arbetssjukdomar.

När då?
- Jag törs inte ha något tidsperspektiv. Min kamp just nu gäller att över huvud taget få belastningsskadorna godkända som arbetsskador.
Försäkringskassorna ska numera, och enligt ert betänkande även i framtiden, se till människornas "restarbetsförmåga". Bara den som är helt oförmögen till arbete ska bli helt sjukskriven. I praktiken innebär det att många människor blir delvis sjukskrivna, delvis arbetslösa för det är inte lätt att upprättahålla en tjänst om man bara är 25, 10 eller 8,2 procent arbetsför.

Är det där med restarbetsförmåga verkligen realistiskt?
- Ja, men det förutsätter att det finns en arbetsmarknad som tar emot de partiellt arbetsföra. Arbetsmarknadsstyrelsen måste ha en beredskap, den måste erbjuda någon form av sysselsättning som ger en någorlunda trygg försörjning för dem som inte kommer ut på den öppna arbetsmarknaden. Vid sjukskrivning ska man se till strikt medicinska kriterier. Inga sociala hänsyn får tas. När försäkringskassorna prövar rätten till livränta föreslår betänkandet att de ska ta hänsyn till ålder, utbildning, bostadsort och situationen på arbetsmarknaden.

Varför denna skillnad?
- Vi behöll den gamla formuleringen för livränta, det är ventilen, den sista garanten för rätten till en någorlunda oförändrad levnadsstandard.

Varför tänkte ni inte likadant gällande månadsersättning, det som enligt ert förslag ska ersätta förtidspension och sjukbidrag?
- Direktiven från socialdepartementet tillät inte det.

Blir det stor skillnad mellan dagens förtidspension och månadsersättning?
- Nej, det är mest ett byte av namn. Dock, månadsersättningen blir aldrig permanent, den beslutas av socialförsäkringsnämnden för några år i taget.

Månadsersättningen blir 65 procent. Kan man leva på det? Är inte både månadsersättningen och systemet med restarbetsförmåga och partiell sjukskrivning en fattigdomsfälla? Något som bara för över kostnader från sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till kommunernas socialtjänst?
- Kostnaderna får inte föras över till socialhjälpen, men gärna till arbetsmarknadsstyrelsen. Samhället måste ha en beredskap för de förändringar som vi föreslår.

Senaste nytt Nyheter Reportage Debatt Redaktionen Om tidningen Startsidan SEKO

Web-redaktör MAGASINET
24 september 1996