Mats Andersson
och
AnneMarie Awes

bygden."

Ständig försvarskamp
Ett par hundra meter från affären ligger ett rött hus, där bor Arvid Edwardsson, lantbrukare, föreningsmänniska och bygdens allt-i-allo. Han är också ordförande i Ringamåla bygdekommitté.
-Beslutsfattarna har ingen kännedom om landsbygden, slår Arvid Edwardsson fast och säger att när det gäller besparingar så har de allt för lätt att börja med den lilla.
Därmed inte sagt att han tycker illa om politiker i allmänhet eller misströstar om landsbygdens och Ringamålas framtid. Men det är en ständigt pågående försvarskamp när det gäller vägarna, posten, elpriserna. Arvid berättar om den gamla damen med bara folkpension som plötsligt avkrävdes 1900 kronor för att få posten. Hon bodde för avsides. Damen vände sig till Arvid Edwardsson. Och han har de egenskaper som krävs för att tampas med myndigheter och liknande; envishet, en hård tro på det som är riktigt och rätt och dessutom är det svårt att tänka sig att någon kan sätta sig på Arvid, eller ens vill försöka.
Efter diverse turer och ett otal telefonsamtal blev det som Arvid och damen ville, hon slapp avgiften. Men annars tycker han att lantbrevbäringen fungerar bra.
Det var svårare att göra något åt elpriserna som skjöt i höjden efter avregleringen. 1.000 kronor mer om året tar nu kraftbolaget i Olofström eftersom de anser det vara så glest med abonnenter.
Ringamåla var egen kommun fram till 50-talet. Nu kallar Arvid det för socken. Runt kyrkan ligger socknens centralort, en huvudväg kantad av träd med en avtagsväg och en kort parallellgata. Och så vägen som går mot idrottsplatsen - hemmaplan för Ringamåla IK - och vidare till Gyngemåla.
Här finns bibliotek en kväll i veckan och så distriktssköterska ett par dagar i veckan.
-Men henne har man varit och ryckt i, berättar Arvid. Bygdekommittén kallade till möte med de ansvariga och distriktssköterskan blev kvar, än så länge.
I ena änden av byvägen ligger skolan. 70 elever i klasserna 1 till 6 ryms i det gula skolhuset, de flesta skolskjutsbarn. I andra änden av vägen ser man ett stort rött hus som håller på att renoveras, där bor ägarna till byns antikvitetshandel. Däremellan bor större delen av Ringamålas 700 invånare. Vid sekelskiftet var de 3.000.

Vision år 2010
Sedan ett tio-tal år har befolkningsminskningen avstannat och det finns faktiskt en hel del barnfamiljer. Många kommer tillbaka när det gift sig. De flesta pendlar, till Svängsta, Karlshamn och Olofström, men det finns gott om småföretag i bygden. I framtiden är de ännu fler. Det tror Arvid Edwardsson och Ringamåla Bygdekommitté. De har utarbetat ett planförslag för sin bygd "Vision år 2010".
I visionen återfinns ord som Eko-turism och kretsloppstänkande, vägunderhåll och informationsteknologi - som ska gynna nyföretagandet. Servicen ska givetvis finnas kvar, på minst nuvarande nivå. Planförslaget finns nu hos Karlshamns kommun. Och inget har hänt.
-De har ju inte så mycket pengar, konstaterar Arvid som fortfarande väntar på de pengar kommittén blivit lovad för 1996. Förra året fick man 10.000 kronor i bidrag.
Miljötänkande och informationsteknologi ska hjälpa till att rädda bygden. EU då?
-Det kommer lite pengar därifrån och det är ju bra. Men därmed inte sagt att jag är någon EU-förespråkare, säger Arvid som också säger att han vet var han hör hemma politiskt, i det som av tradition varit landsbygdens parti.
Arvid sitter i soffan, under bonaden med hölasset och radar upp problemen som finns. Men han är mån om att betona att allt inte är problem, att det faktiskt finns en framtid för landsbygden. Men då kanske man får vara beredd att göra som Loco trading i Pieboda - enligt reklamen: "Vi köper och säljer allt."

Mats Andersson
och
AnneMarie Awes

Man tar åt vänster några gånger från stora vägen, det är i stort sett oskyltat land. Asfalten har inte räckt till utan det är grusväg sista biten. I det gamla skolhuset har Olof hyrt in sig med sitt café. Här finns åtta platser med datorer. Hans affärsidé är enkel: Han leder studiecirklar och kurser i datakunskap, och sen säljer han hård- och mjukvaran till de som blivit intresserade.
Än så länge går det lite knackigt. Men det är inte riktigt säsong nu. Bönderna runtikring, några av de tänkta kunderna, har inte tid med något annat än jordbruket så här års. Och några strökunder hittar knappast hit. Ännu.
-Jag måste satsa mer på marknadsföring, säger Olof.
Än så länge har han inte ens nån hemsida. Men flera cirklar har genomförts, den första blev mer än fulltecknad.
Hur kommer man på idén att starta pc-café i urskogen?
Ja, Olof och hans familj gillar att bo här. Olof gillar datorer också, det är vad han vill jobba med. Så enda möjligheten var att starta eget. Han fick 20 000 i långfristigt lån. Glesbygdsstöd från länsstyrelsen. Bankerna bara skakade på huvudet.
-Hade jag startat cafét i Ronneby eller Karlskrona hade dom nog kunnat ge mig lån. Men Älmtamåla...
Pc-cafét är populärt bland de unga i trakten. Under skollov är det fullt hus. IT-generationen surfar vant bland resmålen på Internet, spelar TV-spel eller förlorar sig i den virtuella verkligheten. Olofs framtida kunder...
Till sommaren ska Olof i alla fall få upp skyltarna, så att turisterna hittar hit.

Folk från sex byar
Skolhuset är mycket stort och alldeles gult. För ett och ett halvt år sedan rustades det upp med hjälp av alu-anställda. Huset ägs av Älmtamåla skolrotes intresseförening, ett namn från mitten av artonhundratalet, då bönderna i trakten gick samman för att bygga skolhus. Det huset flyttades självsvåldigt av kommunen till Holmsjö. Bönderna blev sura, och som plåster på såren fick de det nyare skolhuset, från sekelskiftet, att ha som föreningslokal. Idag har man cirka etthundra vuxna medlemmar och trettio barn, folk från sex byar runt omkring.
Mycket kretsar kring det gamla skolhuset. Där finns en teatergrupp, man ordnar gökotta, gränsvandringar, spelmansstämma, och huset används också för privata fester.
En av de drivande i föreningen heter Allan Persson. Han är pensionär numera. Tidigare hade han världen som sitt arbetsfält och Älmtamåla var sommarstället.
-Så blev det att vi inte var här på några år. Vi fick lite dåligt samvete, huset stod ju och förföll. Så jag och min fru beslöt att sälja. Men det fick vi inte för barnen. Ja, då flyttar vi väl dit i stället, sa vi. Alla skrattade åt oss. Men det gick.
Det förflutna vill han inte prata om. Men han var bland annat företagsledare inom Euroc-koncernen.
-Jag fick nog efter att ha lagt ned sju fabriker med sammanlagt 1 400 anställda.
Han blev konsult istället, var bland annat i Tanzania för att försöka hjälpa till att bygga upp en cementfabrik där.
Idag har han inga sådana uppdrag kvar. Men lusten att utveckla, entrepenörsandan, den är långt ifrån död.
Närmast gäller det att stånga igenom ett utbildningsprojekt för arbetslösa tjänstemän. Man jobbar ihop med Humanus, som är Studieförbundet Vuxenskolans bolag för liknande projekt. Ett paket har man redan jobbat fram. Allan och Olof har en del "flummiga" idéer om dramaövningar och en alldeles speciell metod för språkinlärning. Humanus förmådde dem att stryka de delarna. Men si, det blev tummen ner från arbetsförmedlingen.
För traditionellt, tyckte de. Så nu plockar Allan och Olof fram flummet igen och hoppas på bättre lycka. Redan till hösten tänker man sig att börja. Ett av klassrummen blir förstås skolhuset och Olofs pc-café.