Anita Fors

det..."

Lämnade trygga Östersund
Våren 1994 lämnade Linda andrahandslägenheten i Östersund -och familj, vänner, fotbollsklubben och allt annat som gör vardagen trygg - för ett tremånaders vikariat i Göteborg där hon inte kände en människa.
- Jag tänkte att ska man få jobb, måste man flytta. Så jag sökte till de två största häktena i Sverige -Kronoberg i Stockholm och så här i Göteborg.
Och i Göteborg blev Linda kvar. Hon trivs och att flytta tillbaka till arbetslöshet i Östersund kan hon inte tänka sig.
För att få stanna på häktet skulle hon först lyckas ta sig igenom en så kallad fyramånadersprövning och sedan en åttamånadersprövning innan det var dags för kriminalvårdens interna grundutbildning på fjorton veckor.
- Prövningarna går till så att du går in till din chef och får höra hur du skött dig och om passar för jobbet. Man får nån sorts betyg på hur du klarar jobbet, i arbetsgruppen och så. Personalansvarig och en fackrepresentant är med också. Klarar du inte prövningarna får du inte vara kvar. Det är en sorts provanställning.
Många av Lindas kompisar frågar vad hon gör på jobbet. Kriminalvården är i mångt och mycket en sluten värld, som är svår att förklara.
- Många undrar hur jag kan hantera dom som tas in för våldtäkt och incest. Jag tycker det är vidriga brott, jag äcklas över det, men dom intagna ska behandlas korrekt oavsett om dom stulit en cykel eller mördat någon. Dessutom är dom som sitter på häktet fortfarande oskyldiga, det är viktigt att komma ihåg. Ingen är skyldig förrän de dömts av domstol.
På häktet i Göteborg finns omkring 180 anställda. De senaste åren har det varit en arbetsplats i förändring. Bland annat har man infört kontaktmannaskap. Varje häktad får en egen kontaktman bland vårdarna som ska hjälpa till med praktiska saker och som upprättar förslag på till vilken anstalt den intagne ska gå vidare om han/hon döms.

Krävande vara kontaktman
- Jag har två-tre på en avdelning som jag är ansvarig för. Kontaktmannaskapet är bra, men ibland känns det lite överambitiöst. Det är jävligt krävande och vi har de intagna så kort tid. Mycket av det vi gör var förr mellanchefernas jobb. Mellancheferna är borta nu, men det syns inte på lönen att vi gör deras jobb.
Lindas ingångslön som kriminalvårdare var 11000, våren 1994. Nu har hon en grundlön på 12200. Till det kommer 1000 i månaden för kontaktmannaskapet och eventuell övertid och ob-tillägg.
-Tillägget för kontaktmannaskapet är ingen självklarhet. Det har facket här i Göteborg förhandlat fram. Jag har kurskompisar från grundutbildningen som inte får en krona extra för det.
Någon personlig erfarenhet av facket har inte Linda. Tycker att medlemskapet är en självklarhet och att facket borde gå ut mer bland ungdomar och berätta vad de står för. Men viktigast, det är lönen:
- Vårt jobb är alldeles för dåligt betalt. Vi förtjänar bättre betalt, precis som sjuksköterskorna. Vi ska ha bra betalt för att vi gör så mycket, vi har så stort ansvar och för att det inte är enkla människor vi har att göra med. Vi har en del väldigt farliga killar, vi möter våld och hot om våld.

Lever ensam
Linda lever ensam och trivs med det. Tar dagen som den kommer. Umgås mycket med kompisar.
- Jag tycker om att festa, gå ut på krogen och träffa folk. Går gärna på bio eller ut och fikar.
Trots att hon spelat fotboll sedan sju års ålder la hon fotbollsskorna på hyllan här i Göteborg.
-Nu styrketränar jag istället. Och vill jag gå ut och ta en öl så slipper jag förklara mig för tränaren varför jag inte kom till träningen...
Linda bor i en egen liten lya:
- En etta på 43 kvadratmeter med sovalkov,jättefräsch. Ett förstahandskontrakt.
Även om hon gärna skulle se mera pengar i lönekuvertet kan hon leva på det hon får ut.
- Jag är inte så bra på att hålla i pengarna, jag kan köpa ett par fräcka byxor för 700 av min sista tusenlapp utan att tänka på konsekvenserna... Det ordnar sig alltid. Men jag är jävligt noga med att betala tillbaka skulder och jag lånar gärna ut pengar till kompisar om jag kan.
Linda lägger sina pengar på kläder och prylar. Trots att hon bor ensam har hon diskmaskin och perkulatorbryggare. Och det ska vara nya grejer, inget begagnat.
- Nu vill jag gärna ha ett par rollerblades. Jag får nog lägga 1.500 för ett par som är bra, men jag käkar gärna makaroner ett tag... I sommar ska jag glida upp och ner på rollerbladesen längs Avenyn. Gör jag bort mig, så bjuder jag på det.
Linda lever i nuet. Drömmer hon, så är det om att bli ekonomiskt oberoende. Om att slippa makaronerna och ändå kunna köpa sig det hon vill ha.
- Man blir inte lycklig av pengar, men livet blir så mycket enklare.
Att hon blir kvar inom kriminalvården för all framtid tror hon inte. Istället hoppas hon på Polishögskolan om några år. Polisjobbet verkar intressantare och är bättre betalt. Linda har tre krav på ett bra jobb:
- Jag ska kunna känna mig trygg; ha uppbackning av kollegor och chefer. Jag vill ha en bra arbetsmiljö, även på det sociala planet. Och en bra lön.

Om tio år...
- Förmodligen har jag en fin lägenhet, någonstans i Sverige. Kanske bor jag kvar i Göteborg, som det känns nu skulle jag kunna stanna här resten av mitt liv. Och så har jag ett bra jobb, kanske polis då, det hoppas jag. Jag lever mitt liv som jag själv tycker är bra. Och så bor jag ihop med någon jag tycker om!

Ulf Ek

tid."

Gillar stora maskiner
-Det var inget vidare. Jag tycker inte om att snickra.
Nej, Mikael trivs bäst med stora maskiner. Efter förarkursen körde han hjullastare åt en åkare i Dorotea, sedan blev det jobb vid Bottnia under fem månader som dumpersförare. Och egentligen är det helst en dumpers han vill köra.

Nöjd med lönen
-Förarutrymmet är mycket bättre där än i den här bergstrucken från 1974.
Mikaels lön är ungefär 13 000 kronor efter skatt varje månad. Det tycker han är bra. Inte minst om han jämför med a-kassan. Under den senaste arbetslöshetsperioden i vintras hade han högsta ersättningen, cirka 8000 efter skatt varje månad. Tidigare har ersättningen varit betydligt lägre.
För Mikael är facket något som man bara ska vara med. Han har ingen kontakt med facket och har inga särskilda synpunkter om vad det ska göra.
-Det är väl bra att det finns om något skulle hända.

Långa arbetsdagar
Under arbetsveckorna bor Mikael i Utansjö. Arbetsgivaren har hyrt en villa där fem arbetskamrater sover tillsammans. Något uteliv i trakten blir det inte tid till.
-Vi tittar lite på TV. Mer orkar man inte innan man måste sova.
Mikael måste gå upp tidigt på morgonen. Klockan 6.00 ska han vara på plats med maskinen körklar. Inte förrän vid 18.15 är dagens sista stenlast kört, då återstår att smörja och tanka bergstrucken.
Så långa arbetspass gör man tisdag-torsdag för att få längre helger. På måndagar börjar jobbet 9.45, varannan fredag är ledig och varannan fredag slutar jobbet 10.15. Då åker Mikael hem till Lavsjön, där han fortfarande bor hos sina föräldrar.

Fyra bilar
-Det är ingen mening att jag flyttar hemifrån så länge jag bara är hemma på helgerna. Ibland åker han med någon annan till jobbet, ibland kör han sin Mercedes 230 från 1988 som han köpte i höstas. Det är Mikaels fjärde bil.
Och det är bilar som är hans stora fritidsintresse. I förarhytten ligger ett vältummat exemplar av Fyndbörsen, en tidning med bilannonser sida upp och sida ner. Många av dem äldre "amerikanare", ofta med priser på över 100.000 kronor. Därför tycker Mikael att han gjorde ett fynd för ett par veckor sedan. En svart Pontiac Firebird 71:a för 27.000 kronor.
-Men då var den ganska nerplockad. Så det har blivit mycket "skruvande" de sista helgerna.
Kompisarna träffar han när han är ute och kör på gatorna i Vilhelmina, vid kiosken på torget i Dorotea eller när han går och dansar på hotellet.
Mikael trivs bra hemma i Västerbotten. Han har ingen längtan efter att ut och resa och inte heller några speciella planer för semestern. Den blir förresten bara två veckor, när jobbet står stilla vid vägbygget. Förra året jobbade han hela sommaren.
Det värsta som kan hända Mikael är att bli arbetslös någon längre tid. Att han kommer att vara utan jobb då och då tror han är ofrånkomligt.

Om tio år...
Om tio år hoppas han ha arbete, helst som dumpersförare. Han har flyttat in i egen lägenhet i Dorotea, där han bor själv utan familj.

Köpenhamn, Paris, Moskva, Washington... Nej det är ingen flygplats vi har hamnat på. Det är hos Telia MegaCom vid Globen i Stockholm, där lokalerna har namn efter världens huvudstäder.
Företaget håller på att flytta sitt huvudkontor till Nacka Strand några kilometer österut. I "Washington" har istället några datatekniker tillfälligt flyttat in.
- Vi är här för att hjälpa MegaCom att bygga om datanätet. Det är byggt för 200 personer men idag har det cirka 1600 användare, säger Patrik Torstensson, 20 år och anställd vid Telia Data i Nacka Strand.

Felfinnare
Han är en av tio som ingår i Remotegruppen. De övervakar driften av Teliakoncernens alla interna datanät. Patrik är specialist på Novellservrar, "hjärtat" i datanäten.
- Min viktigaste uppgift är att upptäcka och åtgärda fel innan något inträffar.
Den vanligaste arbetssituationen för Patrik är att sitta framför datorn och "hacka". Leta efter fel och bygga om i systemet. Och han har vanan inne.
- Jag har hållit på med det hemma sen jag var tolv. Och det mesta har jag lärt mig själv framför datorn, samtidigt som jag läste oerhört mycket datalitteratur.

Skolan tämligen värdelös
Patrik gick ut gymnasiet förra våren med två år på el/tele och ett påbyggnadsår med datorinriktning. Skolan gav inte så mycket och han skolkade ganska ofta.
- De tio månaderna här har gett mig mer kunskap än de tolv åren i skolan. Det finns många kunniga i gruppen och vi lär mycket av varandra.
- Jag har fått lära mig sköta kundkontakten, och jag har lärt mig tänka mer teoretiskt. I början var jag mer vild.
Under gymnasieåren jobbade han på ett mindre företag med att göra dataprogram med säljstödssystem. Men företaget finns inte längre.
- Hade det varit kvar hade jag nog jobbat där idag. Det roligaste är att få skapa egna program.
Nu blev det istället Telia Data direkt efter skolan. Först som ett sommarjobb och nu är han inne på sin andra 6-månadersanställning.
- Så länge jag tänker varje morgon att det är kul att gå till jobbet, så trivs jag.
- Och jag har väldigt stora möjligheter att fortbilda och vidareutveckla mig i det här jobbet. Det är inget fast jobb men Patrik oroar sig ändå inte för att bli arbetslös.
- Man är väl på väg att göra sig oumbärlig. De ser nog till att få behålla mig på ett eller annat sätt. Annars finns det andra jobb.
De som jobbar vid Telia Data är spridda i flera olika fackförbund. Att Mikael valde Seko var mest en tillfällighet.
- Det tog fem månader innan någon från facket hörde av sig. De första som gjorde det var Seko. Och jag tyckte det verkade bra.

Jobbar på natten
För att inte stoppa jobbet för användarna tvingas datateknikerna göra mycket jobb utanför normal arbetstid. Patrik har gjort flera arbetspass mellan 22.00 och 06.00 och börjar redan närma sig 200 övertidstimmar i år.
- Helst skulle man ju stänga ner nätet på dagarna, men det går ju inte. Och samtidigt gör det ju att man får en hygglig lön.
Grundlönen är cirka 15 000 i månaden före skatt. Med övertidsersättningen blir det ungefär lika mycket efter skatt.
Jämfört med arbetskamraterna är lönen låg, men Patrik är ganska nöjd ändå.
- Jag förstår att jag inte kan få lika mycket än. Samtidigt vet jag att jag kommer att få mer med tiden.
Mycket pengar går åt till datatillbehör. Hemmet är fyllt med utrustning, bland annat en Novellserver, förstås.
- Förr satt jag väldigt mycket framför datorn. Men nu sätter jag nästan aldrig på den. Något sparande blir det egentligen inte.
- Man gör sånt som man alltid har velat. Äter gott, köper kläder man vill ha...

Betalar hemma
Patrik betalar också en hel del hemma. Han bor kvar hos sina föräldrar i Lännersta, öster om Nacka. Han har inget körkort och funderar inte heller på att skaffa något.
- Det fungerar bra att åka kommunalt.
Det blir inte av att gå ut så mycket. Många ställen han skulle föredra har åldersgränser högre än 20.
- När man har vant sig att jobba och umgås med vuxna, är det inte lika kul att gå ut och dansa med 18-åringar längre.
Förra sommaren blev det ingen tid till semester. Men i år ska det bli åtminstone ett par veckor.
- Jag och några kompisar har tänkt ta flyget till Grekland. Hoppas det blir av.

Om tio år...
Patrik oroar sig inte för framtiden. Vad han gör om tio år har han ingen aning om.
- Allt går så fort. Jag lever mest för dagen.
En framtidsdröm har han i alla fall. Om två år, när värnplikten är avklarad, är målet att jobba i USA.
- Det är inte många som har min specialkunskap. Jag behöver bara bättra på min engelska lite för att få jobb där.